Idag så ringde äntligen min sjukgymnast upp mig på förmiddagen. Hon hade fått en tid avbokad på Onsdag så då kunde jag hoppa in.
Känns skönt att ha fått en tid igen. Nu kan jag släppa den tanken och väntandet.
Jag var helt inne i tränadet och det var någonting som jag ville göra hela tiden och därför kändes det så tråkigt när jag helt plötsligt stod utan någon tid överhuvudtaget. Visste inte när det skulle bli av och skulle det ens bli av igen?
Vill verkligen inte släppa taget om det nu när jag faktiskt har kommit igång igen på riktigt och faktiskt vill.

Nu taggar jag iallafall upp på nytt och kör på igen.

Dessutom så ska jag träffa min läkare nästa Tisdag, alltså den 26 Maj.
Ser fram emot det kan jag tala om och jag har också en hel del att ta upp med honom som ni kanske vet.
Saker blir som vanligt inte gjorda och jag kommer ingenstans när det gäller vissa grejer.
Tex så skulle han skicka mig till en kirurg som skulle titta på mina små knutor som dyker upp på allt fler ställen hela tiden och som även ska se om han kan åtgärda stramningarna som uppstår i mina armar varje dag. Det är såna saker som för mig är otroligt viktiga, som är jobbiga och som jag skäms över. Det blir allt värre och någonting måste göras.
I ett år nu om inte mer så har jag tjatat och tjatat om det här och min läkare har även lovat och sagt att han skickat en remiss. Men jag har inte hört någonting vilket är väldigt konstigt. Det gör mig riktigt jävla arg. JAG är den som får stå ut med det.

 

Stramningarna måste bort och samma sak med dem små knutorna. Annars vet jag ärligt talat inte vad jag gör.

Jag förstår om han har mycket att göra, men han måste ändå ta sitt ansvar som läkare.
Det är absolut inte första gången och antagligen inte den sista heller. Skärpning.
Ta tag i det och hjälp mig. Det är inte så svårt att ta det steget.
Jag ber dig.