❅ Det är viktigt att lyssna ❅
Jag pratar knappt om min sjukdom nu för tiden och det är pga att dem i min närhet inte visar något intresse för den.
Så fort den kommer på tal så är det precis som att dem helt plötsligt slutar att lyssna på det jag säger.
Det är inte ofta som jag säger någonting negativt utan det är mycket om mina framsteg som jag vill berätta om. Borde dem inte vara glada för min skull då och faktiskt lyssna och tex säga hur glada dem är för min skull eller någonting liknande?
Så fort den kommer på tal så är det precis som att dem helt plötsligt slutar att lyssna på det jag säger.
Det är inte ofta som jag säger någonting negativt utan det är mycket om mina framsteg som jag vill berätta om. Borde dem inte vara glada för min skull då och faktiskt lyssna och tex säga hur glada dem är för min skull eller någonting liknande?
Jag vill att min familj iallafall ska bry sig. Fråga hur jag mår, hur det går med träningen, något nytt.
Är det för mycket begärt egentligen, ifrån sin egna familj?
Det var hemskt enligt alla när jag kom in i det här skovet. Dem frågade om jag skulle dö och grät i floder.
Men när dem fick veta att jag kommer att klara mig och att jag kommer att få hjälp, då var det inte lika viktigt längre.
Under det här skovet så har jag mest varit jobbig med all hjälp som jag har behövt. Känns det som.
Folk har tagit del utav sina enorma suckar när jag vill någonting.
Jag har inte bett om det här och att fråga om hjälp är det värsta jag vet. Jag frågar enbart om hjälp om jag verkligen behöver det.
Min lillasyster berättade för mig för inte så längesen att hon trodde att jag överdrev det hela och utnyttjade situationen grovt.
Jag fick förklara för henne att så var inte fallet. Och jag kan vara ärlig och säga att hon lyssnade bättre den gången då vi pratade nu sist. Hon har blivit lite mognare med åren och jag tror att hon har lättare för att förstå det hela nu. Frågan är bara om det verkligen är så? Vad vet jag. Jag märker mer och mer hur folk drar en dubbelmoral och inte är helt ärliga. Jag vet inte längre vem jag kan lita på.
Den här sjukdomen är allvarlig, den är absolut inte att leka med.
Jag har försökt att dölja den så mycket som jag bara kan, skulle jag då överdriva den?
Jag underdriver den hellre än att överdriva den, faktiskt.
Trackback
