❅ Hur märkte man sjukdomen ifrån första början? ❅
Efter vad jag har hört ifrån min mamma så märkte mina föräldrar att det var någonting som inte stämde. Min mamma var den första att lägga märke till att någonting var fel och eftersom att jag aldrig sa någonting eller klagade så var det inte världens lättaste till en början. Allting började med att jag började lyfta upp mina egna ben i tex soffan med hjälp utav mina armar och händer. Jag orkade alltså inte lyfta dem som man normalt annars gör. Jag ville heller inte gå upp för trappor själv utan ville att folk bar mig upp på övervåningen. Dessutom när jag och min ena syster kom med bussen samtidigt hem ifrån skolan så var hon hemma långt innan mig och sa till dem andra att jag gick så sakta och hon orkade inte vänta på mig. Jag har också fått höra att jag sov för det mesta, mest ifrån min lillasyster. Hon sa alltid att jag var tråkig som aldrig orkade leka med henne utan bara lade på soffan och sov.
Det finns så mycket som jag inte riktigt minns men ändå så otroligt mycket som jag minns som om det vore igår allting hände.
Det finns så mycket som jag inte riktigt minns men ändå så otroligt mycket som jag minns som om det vore igår allting hände.
Det går så otroligt snabbt. Ena dagen mår man hur bra som helst och helt plötsligt vaknar man upp och det är tvärtom.
Dagen då jag inte ens orkade gå till skolan mer kom och det var då alla började ta det på allvar, att någonting var fel.
Efter den dagen så kändes det som om alling gick på en sekund, som om man knappt hann blinka.
Från att vara hemma helt orkeslös till att bli inlagd på akuten och göra en massa tester och ta en massa prover.
Det var hela tiden nytt på nytt och jag fick aldrig någon ro utan var hela tiden i full gång.
Jag har för mig att jag var inlagd i 2 veckor innan jag kunde tjata mig hem och jag hade inte en lugn dag dem dagarna.
När jag fick diagnosen kommer jag inte riktigt ihåg, men om jag minns rätt så tog det ett par dagar innan man kunde fastställa den.
Det här är alltså hur det hela började och det är bara en början på en lång lång resa.
Jag har för mig att jag var inlagd i 2 veckor innan jag kunde tjata mig hem och jag hade inte en lugn dag dem dagarna.
När jag fick diagnosen kommer jag inte riktigt ihåg, men om jag minns rätt så tog det ett par dagar innan man kunde fastställa den.
Det här är alltså hur det hela började och det är bara en början på en lång lång resa.
Ja, vad ska man säga egentligen?
Redan som 9-åring var jag en riktig kämpe.
Trackback
