❅ Hur märkte man sjukdomen för tredje gången? ❅
Jag jobbade på ett hunddagis när sjukdomen bröt ut den här gången och det är väl 3 år sedan nu som det hände.
Det hela började med att jag åkte på en jätte förkylning och var alltså hemma ifrån jobbet, mådde inte alls bra.
Jag blev bättre och förkylningen var i stort sätt borta efter ett par dagar och då hade jag lovat att komma tillbaka till jobbet dagen efter. Allt var lugnt och jag såg fram emot att få komma tillbaka och träffa alla igen, jag stortrivdes verkligen där. Jag har faktiskt aldrig trivts så bra på ett ställe innan, vi blev som en liten familj. Hundarna var ett plus i kanten, älskar djur och kunde slappna av.
Det hela började med att jag åkte på en jätte förkylning och var alltså hemma ifrån jobbet, mådde inte alls bra.
Jag blev bättre och förkylningen var i stort sätt borta efter ett par dagar och då hade jag lovat att komma tillbaka till jobbet dagen efter. Allt var lugnt och jag såg fram emot att få komma tillbaka och träffa alla igen, jag stortrivdes verkligen där. Jag har faktiskt aldrig trivts så bra på ett ställe innan, vi blev som en liten familj. Hundarna var ett plus i kanten, älskar djur och kunde slappna av.
Iallafall. När jag vaknade upp dagen efter så mådde jag bra tills när jag försökte röra på mig. Jag hade fått så otroligt ont i kroppen även om jag i övrigt mådde bra. Jag fick höra av mig till jobbet och säga att jag antagligen fick stanna hemma den dagen med men att det säkert skulle gå över. Tänkte att det säkert bara var tillfälligt värken var där, efter en förkylning.
Dock så började folk misstänka att jag hittade på det här för att få vara hemma, men varför skulle jag hitta på när jag trivdes så bra?
Det var till och med en som kom hem till mig för att försöka få med mig till jobbet utan att lyssna på vad jag sa.
Efter någon/några dagar så bestämde jag mig för att ta mig dit även om jag fortfarande hade riktigt ont överallt.
Jag ville dit mest för att bevisa att jag ville vara där så att folk förhoppningsvis kunde tro på mig igen.
Efter någon/några dagar så bestämde jag mig för att ta mig dit även om jag fortfarande hade riktigt ont överallt.
Jag ville dit mest för att bevisa att jag ville vara där så att folk förhoppningsvis kunde tro på mig igen.
Jag kämpade ett par dagar och märke hur röda utslag började komma fram på mitt bröst, som även kliade. Folk reagerade på det och föreslog att jag skulle byta eller sluta helt med sjöljmedel när jag tvättade. Dem trodde alltså att jag hade fått någon allergisk reaktion och den tanken föll mig med. Men den tanken varade inte där allt för länge. Redan någon dag efter när jag gick ifrån stan mot jobbet så kom jag inte jätte långt. Jag hade ont och jag var väldigt trött, kände även att jag inte hängde med alls längre. I panik så ringde jag min pappa och berättade att jag inte klarade mer, att någonting var fel och att vi var tvungna att åka till vårdcentralen.
Vi bestämde oss för att åka dit när pappa slutat sitt jobb och då tänkte jag att jag åker hem till min syster så länge. Innan jag gjorde det så släpade jag mig till jobbet för att berätta, så att dem visste om det och det var väl helt ok.
Pappa kom hem till min syster och ringde till en annan vårdcentral då min vanliga hade stängt, för att se om vi kunde få komma dit och att vi var i stort behov utav det. Tjejen i telen sa att vi fick vänta tills dagen efter och gå till vårdcentralen som jag är inskriven på eftersom att dem just då tydligen inte kunde göra speciellt mycket.
Jag skrek att jag inte kunde vänta, jag måste få träffa någon, det var akut.
Pappa lade då på luren och sa att han tänkte ta mig till akuten, han såg på mig och tänkte heller inte vänta.
Jag var rädd, så otroligt rädd och jag berättade då att jag misstänkte sjukdomen. Saker och ting stämde in.
Uppe på akuten så fick vi hjälp ganska så snabbt. Jag berättade min historia för dem så att dem kunde förstå och sedan utgå lite ifrån det. Dem gick iväg för att läsa på lite om sjukdomen och kom sedan tillbaka för att ta lite prover och göra lite tester.
Pappa lade då på luren och sa att han tänkte ta mig till akuten, han såg på mig och tänkte heller inte vänta.
Jag var rädd, så otroligt rädd och jag berättade då att jag misstänkte sjukdomen. Saker och ting stämde in.
Uppe på akuten så fick vi hjälp ganska så snabbt. Jag berättade min historia för dem så att dem kunde förstå och sedan utgå lite ifrån det. Dem gick iväg för att läsa på lite om sjukdomen och kom sedan tillbaka för att ta lite prover och göra lite tester.
Dem kom sedan tillbaka igen för att ge mig beskedet att jag hade en del förhöjda värden.
Sjukdomen försökte ännu en gång ta över min kropp.
Redan dagen efter så skickade dem iväg mig till Spenshult för att få träffa en läkare som skulle ta hand om det här.
Jag ville ha läkaren som jag alltid haft, men han har bara hand om barn och eftersom att jag var äldre än 16 så fick jag en ny.
Jag ville ha läkaren som jag alltid haft, men han har bara hand om barn och eftersom att jag var äldre än 16 så fick jag en ny.
Vad jag även inte visste då så skulle jag få vara med om ett som jag vill kalla det, helvete.
Kort berättat så satte inte läkaren in någon behandling för att han sa att det kan gå över av sig självt. (VA!?).
Han var så otroligt fel ute men jag orkade inte kämpa emot. Jag bodde hemma hos min mamma ett par dagar efter det och jag blev bara sämre och svagare för varje dag. Dessutom så spred sig utslagen allt mer och mer. Tillslut fick vi ringa honom igen och det var då jag fick påbörja en kortisonbehandling. Hade han bara börjat behandla mig direkt så hade det inte behövt gå så långt som det faktiskt gjorde och den ilskan sitter fortfarande kvar. Blir arg så fort jag bara tänker på det. Det handlar faktiskt om ett liv.
Kort berättat så satte inte läkaren in någon behandling för att han sa att det kan gå över av sig självt. (VA!?).
Han var så otroligt fel ute men jag orkade inte kämpa emot. Jag bodde hemma hos min mamma ett par dagar efter det och jag blev bara sämre och svagare för varje dag. Dessutom så spred sig utslagen allt mer och mer. Tillslut fick vi ringa honom igen och det var då jag fick påbörja en kortisonbehandling. Hade han bara börjat behandla mig direkt så hade det inte behövt gå så långt som det faktiskt gjorde och den ilskan sitter fortfarande kvar. Blir arg så fort jag bara tänker på det. Det handlar faktiskt om ett liv.
Trackback
