Idag så tänkte jag skriva om någonting som jag har gått och tänkt på ett väldigt bra tag men aldrig riktigt pratat med någon om.

 

Det är det här med att många går med en automatisk tanke som säger "syns det inte så finns det inte".
Det är säkert många som känner igen det där och jag tycker att det är väldigt viktigt att prata om det med tanke på att det inte stämmer.

Det är även en sån sak som kan få en person som har något slag av det där som inte alltid syns, att sjunka ner.

Jag tänker inte tala för andra även om jag vet att jag inte är den enda som reagerar på det här.

Jag talar för mig själv och berättar mina berättelser i hopp om att folk tar det till sig och förstår.

En utav sakerna som fastnat i mitt huvud det senaste är att jag har blivit så mycket bättre och det glädjer mig, verkligen.
Men jag kan inte förneka att det stör mig ibland. Det handlar inte om att jag vill bli sämre eller att jag vill vara sjuk överhuvudtaget.
Det handlar om att folk inte riktigt ser mig som sjuk längre. Folk tänker inte på det med tanke på att det knappt syns nu för tiden. Jag behöver inte hjälp med mycket utan klarar mig för det mesta helt själv och det gör att folk glömmer bort. Jag har alltid tänkt att det är hur bra som helst att det inte syns, det är ett gott tecken. Men bara för att det inte syns så vill jag inte att folk glömmer bort, för även jag stöter på hinder då jag behöver den där hjälpen utan att få en frågande min eller ett tvekande för att "jag kan själv". Saken är den att jag hatar att be om hjälp, så gör jag det så behöver jag den verkligen och det är utav en anledning och inte för att "jag är lat och vill utnyttja folk". Jag gillar heller inte att gnälla på saker och ting och i detta fallet så kanske det handlar om smärta som jag likt många andra kan få ibland. Skulle jag nämna det, så har jag verkligen ont på riktigt och då nämner jag det av en anledning och då är det inte läge för att ignorera det eller se förbi det. Jag vill inte att folk tycker synd om mig på något sätt alls, det är inte alls vad jag vill få sagt. Det här är bara någon som ligger och gnager i bakhuvudet och jag vill jätte gärna lätta på det.

 

Iallafall. Även om det inte alltid syns och i vissa fall så syns det inte alls, så finns det där.
Ibland kan även det som inte syns göra mycket ondare än vad det som syns gör, kom ihåg det.

En annan sak är också att det känns som att jag hela tiden får tala om för andra att jag tar allt i min egna takt.
Jag är tacksam för att folk vill hjälpa mig, det är jag verkligen. Men tjata inte, för det får mig att backa undan.
Jag är vuxen och kan ta mina egna beslut. Skulle jag sedan ångra det så är det jag som får lära mig utav det.
Vi alla känner oss själva bäst och jag gör det som jag känner är bäst och lättast för mig.

Jag ber om ursäkt redan nu om jag skrivit om det här i något inlägg tidigare.
Med tanke på allt jag har som snurrar runt så är det ibland svårt att hålla koll på allt jag har skrivit här i bloggen.