Nu är det inte många dagar kvar tills jag ska på möte där jag ska börja praktisera.
Ju närmare den 7 kommer, ju mer panik får jag.
Jag har försökt att prata med folk som står mig nära om det här, tex min familj, men ingen verkar förstå min rädsla.
Innan jul så satt jag med de två personer som hjälper mig med saker och ting. Vi planerade det hela tillsammans och ansökte om färdtjänst mest för att jag ska kunna ta mig fram och tillbaka till praktiken. Allting kändes bra just då.
Men när allting var bestämt så fick jag en känsla i kroppen, jag ville bara skrika ut "nej, jag vill inte".
Jag ångrade allting men efter all hjälp jag fått så vågade jag inte ta modet till mig och säga som det var.
Jag vågade inte säga hur jag verkligen kände, eller vad jag egentligen ville.
Och nu sitter jag här och vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig inte redo än, jag vill ha lite mer tid på mig.
Självklart vill jag komma ut mer och hitta på saker, men inte på det här sättet.
Tankarna snurrar runt och jag mår inte bra av det här.
Jag funderar på att prova på det iallafall. Funkar det så funkar det och gör det de inte så får man tänka om helt enkelt.
Jag önskar bara att folk kunde lyssna på det jag säger och försöka förstå vad jag faktiskt går igenom.

På Tisdag ska jag försöka öppna upp mig och berätta hur jag känner kring allting.

Jag hoppas att jag klarar av det. Allting skrämmer mig.