Jag har en lång bit kvar på vägen. Men om man tänker tillbaka på hur sjuk jag verkligen var förut så har jag även kommit en bra bit.
Detta skovet har varit ett rent helvete rent ut sagt, aldrig varit med om någonting liknande. Varje dag är en kamp.
Ingen kan sätta ett finger på varför det går så segt den här gången när det gått så bra och fort alla andra gånger.

Tänker vi tillbaka på när skovet kom tillbaka år 2012, alltså för 2 hela år sedan, så kunde jag inte bo hemma själv i min lägenhet. Jag behövde hjälp med i stort sätt allting så som att klä på mig, hålla i saker, göra saker. Jag var så otroligt svag att jag knappt ens orkade lyfta upp mina egna armar och ben. Jag var konstant trött och sov nästan hela tiden. Jag vistades nästan aldrig utomhus och det var dels pga att jag knappt orkade men även också för att jag skämdes, jag ville inte att någon skulle se mig. Jag hamnade i en djup depression utav allting och hade dem där tankarna som ingen någonsin borde ha, jag ville inte finnas längre, jag ville få ett slut på allting.
Jag la där hemma hos min pappa som jag fick flytta hem till ett tag och stirrade upp i taket hela dagarna. Jag kunde inte göra någonting annat än att ligga och vänta på att han och min lillasyster skulle komma hem ifrån skola och jobb. Det var när dem var hemma som jag kunde försöka göra annat. Då fanns dem där som hjälp när det behövdes.
Under en tid så kunde jag inte resa mig ifrån sängen själv pga att jag var så otroligt svag i alla muskler.
Jag var fast där. Det var som ett fängelse för mig och paniken kom ofta och hälsade på.
Behövde jag gå på toaletten så kunde jag glömma det, hur skulle jag ta mig dit och hur skulle jag kunna ta mig upp där ifrån om jag lyckades att ta mig dit?
Var det riktigt bråttom någon gång så var jag tvungen att ringa någon som kunde hjälpa mig och det var ingenting som jag ville.

Då kände jag istället att jag får hålla mig vilket inte är bra egentligen.

Jag ville verkligen inte ha någon hjälp utav någon, ville klara allting helt själv men det gick inte.

Under den perioden så åt jag knappt någonting heller. Jag mådde illa så fort jag ens tänkte på mat och det tog stop så fort jag såg den.
Jag hade ingen energi alls, kunde heller inte hitta någon.

Jag hamnade helt enkelt på botten och kunde inte ta mig upp. Jag stod still och kom ingenstans.

Jag bodde även hemma hos min mamma ett tag och det var mycket pga att jag visste att hon var hemma mer.
Jag sökte efter tryggheten och tänkte att jag kanske kunde finna den där.
Men vart jag än var så fann jag den inte någonstans.
Jag hatade mig själv och allting.

Jag började träffa och prata med någon psykolog lite då och då. Jag mådde så otroligt dåligt.
Jag kände någonstans att jag inte skulle klara det här själv. Jag behövde ta tag i mitt mående, och det var snabbt.

Det kom en dag då jag inte stod ut längre, jag ville vara själv och klara mig på egen hand och bestämde mig för att flytta hem till mig igen, till lägenheten. Vi gjorde den anpassad efter mig, så att jag kunde klara av det viktigaste själv. Hur jobbigt det än kunde vara så kändes det så mycket bättre. Jag slappnade av på ett helt annat sätt och tryggheten växte sig allt större. Jag var hemma.

Mitt ibland det lilla positiva så fanns det mycket negativt.
Jag insolerade mig och ville inte ge mig ut bland folk. Jag pratade knappt med någon överhuvudtaget.
Jag började träna i en bassäng uppe på Spenshult och blev sakta men säkert lite bättre.
En dag så tog jag steget och gav mig ut, men bara om någon var med mig.
Sen har det bara gått framåt. Från att ha någon med mig så började jag tillslut ta mig ut på promenader helt själv. Promenader som blev allt längre och längre för varje gång jag var ute. Jag träffade mina vänner mer och mer och gav mig ut tillsammans med dem samt att jag hittade på saker med min egna familj utan att jag tyckte att det var jobbigt.
Jag gjorde framsteg efter framsteg trots att jag många gånger tänkte att "det här kommer jag aldrig att klara".
Jag gick ifrån att sitta hemma hela dagarna till att känna mig som en upptagen tjej som nästan alltid har någonting att göra.

Där är jag än idag plus att jag kommit mycket längre.
Jag lever i stort sätt som en "vanlig" människa även om det fortfarande finns saker som jag inte riktigt klarar helt och hållet än.
Ingen ser på mig att jag är sjuk. Jag ber knappt om hjälp utan jag klarar mig i stort sätt på egen hand.
Jag är väldigt svag i ben och armar, men jag kommer att bygga upp styrkan i dem.

Jag har en lång bit kvar på vägen. Men tänk vilka framsteg jag verkligen har gjort.
Det gäller att inte ge upp och att tro på sig själv, för vi kan!