Tänkte berätta om två saker som jag aldrig kommer att glömma.
Två saker som hände när jag var 9 år och innan vi visste om min diagnos.

Det var en ganska blåsig dag i skolan och solen var inte framme. Alla på hela skolan skulle ut och promenera ner till stranden. Vi gick klass för klass,så alla gick inte tillsammans. Vi gick på led,två och två. Jag gick med min dåvarande bästa vän. Vi hade kommit ungefär halvvägs och det var en ganska lång bit att gå. Jag kände att det var någonting som var fel,jag orkade inte gå mer men jag kämpade på så mycket jag kunde och sa ingenting till någon. Men tillslut gav mina ben upp,jag saktade ner mer och mer utan att någon märkte något,inte ens läraren som gick längst bak i ledet märkte att jag hamnade bakom.
Det var precis som att jag inte fanns,inte ens min "bästis" la märke till att jag var borta.
Jag såg hur klassen försvann och tillslut stod jag där helt ensam,mitt ute i ingenstans. Jag orkade inte gå mer så jag kunde inte gå efter och jag kunde inte vända tillbaka. Jag förstod inte vad som var fel.
När jag hade stått där ett tag för mig själv så kom nästa klass. Självklart undrade dem vad jag gjorde där så jag fick förklara smått och sedan gå med dem ner till stranden i lugn takt. När vi nästan var framme så kom mina lärare och mötte upp oss och vi fick förklara allt. Dem hade varit oroliga och bestämde sedan att jag skulle åka med en lärare tillbaka och slippa gå. När alla var tillbaka så var det många som var på mig och frågade varför jag fick åka bil men inte dem osv. Konstigt nog så var det ingen som gick vidare med vad som egentligen hände.

 

Jag åkte alltid buss hem från skolan. Minns spec en dag,jag var den första vid min hållplats som skulle hoppa av. Dörrarna öppnades och jag stod och kollade ner mot marken. Kändes som om det var flera meter ner. Min kropp sa ifrån på något sätt,fick en negativ känsla och kunde inte gå av. Folk bakom mig blev irriterade och tillslut var det en person som inte kunde hålla sig och gav mig en hård knuff i ryggen. Jag nästan flög ur bussen och hamnade på marken,försökte hamna på fötter men om jag minns rätt så vek mina ben sig. Där la jag i gruset och ingen brydde sig,alla bara hoppade av och gick hem till sitt. När folket började försvinna så hör jag någon fråga mig hur det gick,det var en kille som var något år äldre än mig.
Blyg som jag var så sa jag att det gick bra och små sprang sedan hem.