Jag insjunknade i sjukdomen redan som 9 åring. Minns det fortfarande som igår,det var dagen innan jag skulle fylla 10 år som jag fick beskedet att jag var sjuk. Blev inlagd och fick påbörja en massa tester plus medicinering direkt. Dem visste ännu inte vad det var för något jag hade men misstänkte att det var någonting allvarligt. När de hittade en diagnos som passade in på mig så fick de ta hjälp av en specialist från Stockholm då de inte visste så mycket. Efter flera undersökningar osv så fick jag diagnosen Dermatomyosit.
Kan tillägga att jag var såpass sjuk att jag knappt orkade gå,kunde inte ta mig upp för trappor,sov hela tiden och var svag i hela kroppen. Jag orkade nästan ingenting.

Kommer ihåg att jag gick i tredje klass. En dag så orkade jag inte gå till skolan. Vi hade något "troll-tema",minns inte riktigt vad det gick ut på. Efter att jag varit hemma i flera dagar så "tvingade" pappa mig dit,han körde och följde mig hela vägen in till kapprummet där han hjälpte mig av med jacka och skor. Men helt plötsligt så ångrade jag mig och bad om att få följa med hem igen för att jag inte mådde bra. Gick en bra stund innan han gav med sig och vi gav oss utåt igen. En lärare såg oss och bad oss följa med henne in för att prata,där ville hon hålla kvar mig medans pappa gick. Jag minns så väl hur mycket jag grät och försökte ta mig loss. Självklart blev det för mycket för pappa så han vände och gick tillbaka. Läraren sa att det var någonting som inte stämde och bad oss gå upp till skolsköterskan. Väl där så pratade vi och hon bestämde att vi skulle åka vidare till vårdcentralen vilket vi gjorde. Där fick jag ta mitt allra första blodprov,skrämmande men tyckte ändå att det var häftigt.
Läkarna där ville gå vidare med det hela och skickade en remiss upp till lassarättet..
Och det var så det hela började. Så på något sätt så känner jag att det var tack vare den läraren som vi fick reda på sjukdomen,iallafall i tid. Enligt läkaren så hade vi tur,hade vi väntat lite längre så hade jag kanske varit förlamad/suttit i rullstol eller ännu värre,kanske inte klarat mig. Vem vet?

Detta var lite av en början på min resa med sjukdomen och klart ska jag berätta mer. Än är det inte slut.