Många ställer sig säkert frågan "varför just jag?",tyvärr får man aldrig svar på det.
Jag har fortfarande inte lärt mig att acceptera det hela och det kommer antagligen ta sin tid.

Jag är som sagt inne i ett skov just nu och varit det i ett år och mina tankar snurrar hela tiden. Visst kommer jag bli någorlunda bra igen men sjukdomen kommer alltid att finnas där någonstans. Kommer det komma fler skov? Och isåfall,när? Kommer det bli lika illa som nu eller kanske till och med värre?
Jag vet att jag inte är ensam om att söka en massa svar på olika frågor. Det är väl ett av det jobbigaste..att inte veta.
Detta med sjukdomen har tagit hårt på mig och oftast vet jag inte själv vart jag ska ta vägen. Många gånger vill jag bara ge upp,sluta kämpa. Jag har trott mig själv inse att det inte är värt att kämpa mer för att jag inte kommer någonvart. Men innerst inne vet jag att jag kan om jag bara vill. Jag har kämpat den största delen av mitt liv så varför ska jag ge upp nu?
Jag önskar att jag hade den där kämparglöden varje dag,men så är det inte och tyvärr kommer den inte fram spec ofta. Men jag ger mig som sagt inte,jag ska klara det här hur svårt det än är.
Att vara så ung som jag är gör inte det hela lättare. Jag har i stort sätt "förlorat" hela min 18 års ålder,en ålder jag likt som många andra såg/ser fram emot. Det gör mig ledsen och jag får aldrig mer chansen att fylla det.
Men det hjälper inte att klaga eller deppa ihop för det,man får försöka se framåt och göra det bästa av det hela.
Det finns inte någon som kan spola tillbaka tiden och även om det skulle gå så skulle jag fortfarande få detta skovet och genom gå det hela ännu en gång vilket jag inte vill.
Jag måste ärligt erkänna att jag tagit det hela någorlunda bra och det får jag ofta höra andra säga också.

Jag är nöjd med att ha startat upp denna bloggen,det är skönt att skriva av sig och få öppna upp sig.
Hoppas att bloggen uppskattas,jag är bara glad över att få dela med mig. :)