❅ Rädsla/känslor ❅
Jag verkligen hatar att ge mig ut bland folk. Även om jag vet att dem inte stirrar på mig så känns det som att dem gör det. Så fort jag ser att någon bara tittar på mig så känns det som om dem tänker någonting negativt.
Men Jag vet innerst inne att det inte är så.
Men Jag vet innerst inne att det inte är så.
När jag är ute bland folkmassor och ser någon resa sig upp från tex en bänk eller en stol så tänker jag: "hur kunde den personen resa sig så lätt?". Jag minns knappt hur det var,nästan ett helt år sedan jag gjorde det nu.
Varje gång jag överhuvudtaget ser en stol så undrar jag hur man kan göra så låga saker,det är skrämmande. Jag sätter mig bara ner om jag vet att jag kommer upp sedan eller har någon med mig som hjälper mig.
Ser jag en kant som jag ska ta mig upp för så tänker jag: "Kommer jag klara det?"
Jag har märkt att jag låter rädslan ta över. Jag kan mer än jag tror.
Alla borde vara tacksamma för vad de kan göra,även de små sakerna som att bara resa sig.
Om man kan så tänker man inte på det,det gjorde inte jag heller innan. Men nu..nu tänker jag helt annorlunda.
Jag vet att jag kommer bli bättre,jag måste bara ge det lite tid.
Något som är lite positivt är att det går sakta men säkert framåt. Jag märker själv att jag gör framsteg.
Varje gång jag överhuvudtaget ser en stol så undrar jag hur man kan göra så låga saker,det är skrämmande. Jag sätter mig bara ner om jag vet att jag kommer upp sedan eller har någon med mig som hjälper mig.
Ser jag en kant som jag ska ta mig upp för så tänker jag: "Kommer jag klara det?"
Jag har märkt att jag låter rädslan ta över. Jag kan mer än jag tror.
Alla borde vara tacksamma för vad de kan göra,även de små sakerna som att bara resa sig.
Om man kan så tänker man inte på det,det gjorde inte jag heller innan. Men nu..nu tänker jag helt annorlunda.
Jag vet att jag kommer bli bättre,jag måste bara ge det lite tid.
Något som är lite positivt är att det går sakta men säkert framåt. Jag märker själv att jag gör framsteg.
Trackback
