Innan jag visste om att sjukdomen var tillbaka så jobbade/praktiserade jag på ett hunddagis. Hade varit där i ca 6 månader och jag stortrivdes,har aldrig trivts så bra på något ställe innan. Jag sökte även in till folkhögskolan för att ta tag i studierna igen,kände att jag var redo. Har alltid hatat skolan,varit skoltrött och har aldrig kunnat hänga med riktigt. Därför kändes det så bra när jag äntligen ville börja.
Men sen så började jag bli sjuk,var hemma mycket från jobbet och tillslut kunde jag inte vara kvar där mer pga frånvaron. Det tog väldigt hårt på mig,ville så gärna vara kvar. Jag saknar att kunna gå dit varje dag, Det var ett ställe där jag kände mig trygg,jag kunde vara mig själv och alla accepterade varandra. Fanns inget hat utan bara kärlek och alla var glada. Kunde glömma alla problem för ett tag och bara njuta.
När de hände så hade jag iallafall skolan att se fram emot eftersom jag kom in där. Men jag blev sämre och sämre och dagen kom då jag fick beskedet,varför jag mådde som jag gjorde. Fick därför pga det tacka nej till skolan. Det tog också hårt. För första gången i mitt liv så ville jag,men så gick det inte.
På helgerna brukade jag gå ut med mina vänner,vi hittade alltid på en massa bus men tillslut kunde jag inte det heller,orkade inte.

Känns som att jag slutade leva helt plötsligt,allting bara tog stopp och jag satt fast i samma ruta dag ut och dag in.
Mina vänner antingen jobbade eller gick i skolan på vardagarna och på helgerna var det utgång som gällde. Ville jag träffa dem så hade jag behövt följa med ut vilket jag inte kunde. Därför tappade jag kontakten med ganska många.
Varje dag fick jag läsa på facebook och andra sidor hur mycket folk roade sig och hittade på saker.
Jag ville vara en av dem. Jag kände mig osynlig,bortglömd.