Sjukdomen har varit en stor hemlighet för mig. När jag fick skovet så valde jag att inte berätta det för någon om man räknar bort familj och släkt. Fanns en enstaka vän jag berättade det för. Har länge funderat på varför jag inte gjorde det men aldrig kommit fram till något svar. Jag skämdes även om jag inte hade någonting att skämmas över. Jag var väl rädd för att folk skulle dra sig undan ifrån mig,sluta fråga saker tex om jag vill med ut osv. Jag ville inte att det skulle hända,därför drog jag mig själv undan. Vännerna har försvunnit en efter en och jag förstod aldrig varför,jag la mest skulden på dem. Men nu i efterhand så har jag insett att problemet inte ligger hos dem utan hos mig. Varje gång folk frågade om jag ville hitta på något eller om jag ville följa med ut eller bara träffas så kom jag alltid på någon ursäkt och tackade nej. Och jag förstår att de tillslut slutade fråga,de visste ju vad dem skulle få för svar nästa gång. Jag kan ärligt säga att jag ångrar mitt val..jag skulle förklarat för dem från första början. Jag vet att de hade förstått och bara velat hjälpa mig. Men ju längre tiden går desto svårare blir det. Jag vet inte hur jag ska börja,vad jag ska säga men jag antar att det bara flyter på när jag väl kommit igång.
Detta är en tung sak att bära på. Varje gång jag går ut så hoppas jag på att jag inte stöter på någon jag känner.
Hur tungt det än är så vet jag att jag kommer må bättre när alla vet om hela min situation.
Dem kommer som sagt få reda på det förr eller senare och när dem får veta så vill jag att det kommer ifrån mig.

 

 

Jag älskar och saknar alla mina vänner otroligt mycket,så mycket att det gör ont.