Igårkväll gjorde jag mig klar för sängen,bäddade ner mig och var redo för drömmarnas värld.
Helt plötsligt var jag inne på toan igen,minns inte vad jag gjorde eller skulle göra där inne,minns bara att jag skulle vända mig om för att gå ut därifrån då jag faller baklänges och for med huvudet och armen,axeln rakt in i väggen. Det blev en hård smäll och smärtan kom från ingenstans. Förstod inte vad som hände men när jag började se mig omkring så insåg jag att jag la i duschen,jag hade alltså kommit åt dusch kanten,benen hade vikit sig och jag ramlat. Med tanke på svagheten i kroppen så kom jag ingenstans,försökte vända mig om,sätta mig upp,lägga mig på mage,men ingenting gick,jag till och med drog i saker men kom ingenstans. jag hade bara tankarna på att ta mig till min telefon för att ringa efter hjälp. Jag var rädd,tårarna rann och blev fler och fler.
Jag sparkade undan alla saker omkring mig och lyckades tillslut hamna på mage och ålade mig sakta men säkert mot sängen där mobilen befann sig. Smärtan jag hade går inte beskriva,men jag hade knappt något val.
Jag ringer min pappa som försöker höra vad jag säger. Han gjorde sig redo för att ta sig hit,men jag visste själv om att det skulle ta ca en halv timme innan han var här. Jag bestämde mig för att göra ett försök att komma upp i sängen,för jag visste att om jag kom upp i sängen så kan jag sedan resa mig. Krävdes mycket krafter,mycket smärta men jag var inställd på att jag skulle klara det. Efter en bra stund lyckades jag,det blev en lättnad och jag bad pappa gå och lägga sig igen. Ville inte att han skulle ge sig ut med tanke på att han skulle upp om några timmar igen och jobba.
Trodde att smärtan i axeln skulle gått över under natten men hade nästan ondare när jag vaknade imorse. Kunde knappt röra den eller armen överhuvudtaget. Så det fick bli att åka till vårdcentralen och dem skickade mig vidare för att röntga axeln. Som tur var så var det ingen större skada vilket är skönt att veta.
Huvudet klarade sig,blev en bula bara.
Håller tummarna för att det går över snart.

En lång natt plus dag,kan man säga. Jag hoppas att det inte händer igen. Det är en hemsk upplevelse att ramla och inte kunna ta sig upp själv,känna när benen helt plötsligt viker sig. Det går inte förklara och det är nog svårt att förstå om man själv inte upplevt samma sak.

Jag klarade mig iallafall och lever och det är tur det. Det kunde faktiskt ha varit mycket värre.