❅ Tänker tillbaka på den dagen ❅
Igårkväll så lät jag tankarna vandra tillbaka till den dagen då jag var påväg till jobbet. Jag minns vandringen från stan och dit. Jag hade så otroligt ont i kroppen, kunde knappt gå, knappt röra mig och varje steg jag tog var en ren pina. Jag hittade en bänk som jag satte mig för att vila lite på. Tårarna kom, jag var rädd eftersom att värken hade smugit sig på mer och mer varje dag. Men i just det ögonblicket så fick jag nog. Jag fick tvinga mig själv den sista biten till jobbet för att säga att jag var tvungen att ta mig till vårdcentralen och ta ledigt den dagen. Jag hade hela tiden tankarna "sjukdomen är tillbaka", jag kände det på mig. Jag tog mig hem till min syster för att ringa till vårdcentralen där ifrån. Men istället så ringde min pappa dit och jag minns hur ilskan växte inom mig när dem sa att jag inte skulle åka till dem, att jag var tvungen att vänta tills nästa dag. Kände att jag inte kunde vänta, jag grät.
Pappa körde mig sedan till akuten där de tog en massa prover och gjorde lite undersökningar.
Efter en lång väntan så kom dem in och sa:
"Din sjukdom är tillbaka, vi skickar en remiss till Spenshult. Dem ringer dig imorgon och ger dig en tid då, när du ska vara där"
Fick åka dit redan nästa dag, men ingen medicinering påbörjades för att min läkare trodde att sjukdomen kunde gå över av sig själv. (!?)
Blev sämre och sämre, svagare och svagare. Sov nästan hela tiden och orkade nästan ingenting.
Jag tänker fortfarande på att om läkaren bara satt in kortison direkt, eller iallafall någonting, så hade det kanske inte gått så här långt.
Efter en lång väntan så kom dem in och sa:
"Din sjukdom är tillbaka, vi skickar en remiss till Spenshult. Dem ringer dig imorgon och ger dig en tid då, när du ska vara där"
Fick åka dit redan nästa dag, men ingen medicinering påbörjades för att min läkare trodde att sjukdomen kunde gå över av sig själv. (!?)
Blev sämre och sämre, svagare och svagare. Sov nästan hela tiden och orkade nästan ingenting.
Jag tänker fortfarande på att om läkaren bara satt in kortison direkt, eller iallafall någonting, så hade det kanske inte gått så här långt.
Hjälper inte att brusa upp sig över det nu, jag vet.
Gjort är gjort, hänt har hänt och ingen kan göra någonting åt det.
Men ibland så får man tänka tillbaka, fundera och undra.
Gjort är gjort, hänt har hänt och ingen kan göra någonting åt det.
Men ibland så får man tänka tillbaka, fundera och undra.
Det hade kunnat vara annorlunda.
Trackback
