Idag så skulle jag ha tränat klockan 13, men fick tyvärr ställa in tack vare att magen inte riktigt ville sammarbeta idag.
Och med tanke på det så tänkte jag skriva ett litet inlägg angående det hela som jag nämnde igår.

Någon gång i början utav förra året så började jag märka att jag ofta hade ont i magen och det kom allt mer och mer.
Jag gick med det ett litet tag innan jag sökte upp en läkare för att kolla upp det. Dem tog lite prover som inte riktigt visade någonting speciellt. Just då så gick dem efter att jag åkt på magkatarr som kanske till och med börjat bli ett magsår.

Jag fick ett par tabletter mot det som kanske hjälpte lite. Men det tog inte lång tid innan magproblemen kom tillbaka. Jag fick magsmärtor och var allmänt dålig i magen, om man säger så. När kramperna kom så var det toaletten som gällde.

Ibland har det varit lugnt men så helt plötsligt så kommer en kramp. Jag valde därför att söka upp en läkare igen för att göra lite mer tester och en mer ordentlig undersökning. Dem tog då flera prover som heller inte visade någonting. Och där efter så satte dem diagnosen IBS. Och för er som inte vet vad IBS är för någonting så är den lättaste förklaringen känslig tarm.

Jag undrade hur jag kunde åka på det bara så där helt plötsligt. Läkarens förklaring var att jag antagligen haft en infektion i magen tidigare som utlöst det. Han ville alltså få det att se ut som att jag hade en infektion när jag sökte upp en läkare första gången och att det då inte var magkatarr eller magsår. Dock så vet jag att han har fel. Hade jag haft en infektion i magen då så hade dem sätt det på proverna, så jag vet att det inte handlade om det. Med tanke på att jag inte tror på den historien så är jag inte heller säker på diagnosen IBS. Mycket stämmer kanske in med den diagnosen, men samtidigt så finns det så mycket annat också.

När jag berättat om det här för mina nära så känner dem likadant som mig. Dem lyssnar mer på min berättelse än går efter vad läkaren har sagt till mig. Oftast så ska man lyssna på sin läkare, men även dem kan ha fel.
Jag har läst att det är många som fått fel diagnos, så varför kan inte jag vara en utav dem?
Diagnosen IBS sätter dem när dem inte hittar någonting annat när dem tar prover. 
Det finns heller inget prov man kan ta för att se att det är IBS, utan man får gå mer på symtomen.

Jag har mycket omkring mig, saker som händer hela tiden och jag känner mig väldigt ofta orolig, rädd och stressad.
Att jag har problem med magen kan också bero på att den inte får lugn och ro. För jag är inte lugn inombords.

När jag tog upp det med min läkare som har hand om sjukdomen igår, så tyckte han också att det var lite konstigt.
Han undersökte magen lite och sa att när smärtorna är som värst så är det antagligen lite tarmvred jag får. När smärtorna går över så lägger väl tarmen sig till rätta igen. Det finns dem som lider utav tarmvred och som får opereras, men riktigt så illa är det inte för mig. Mitt går ju faktiskt över efter en stund/ett tag.
Sen är det ju inte helt 100 % säkert att det är så heller, så det ska jag inte direkt påstå. Men vet vem, kan vara.

Nu i ca en månads tid så har jag varit mer förstoppad i magen, har haft kramper men inte kunnat göra någonting på toaletten.
Det kommer vissa dagar då jag har tur och kan tömma lite, men det har inte varit ofta och jag är riktigt hård.
Jag vet inte riktigt hur det är just nu med magen, det vet jag aldrig längre. Igår när jag var hos läkaren så tömde jag tarmen en del och har även gjort det lite idag. Jag går på toaletten så fort jag känner att den börjar krampa.

Det här med kramper i magen stöter jag på varje dag, det tar verkligen på krafterna. Vad beror det egentligen på?
Jag har märkt att magen sätter igång mycket mer så fort jag blir rädd, orolig, stressad eller har någon annan typ utav sådan känsla i kroppen. Därför så försöker jag att hålla mig så lugn som jag bara kan och vill att folk som jag träffar också tänker på det.

Det är inte kul att vara ute bland folk och få kramper i magen. Det leder också lätt till att man vill hålla sig inomhus.

Läkaren igår skrev ut någonting till mig som jag kan hämta ut på apoteket. Någonting mot förstoppning.
Blir jag förstoppad nu igen så ska jag ta och hämta ut och testa det.
Jag vet att det inte räcker, jag behöver antagligen ta mig till vårdcentralen igen och ta upp alla mina problem. Folk i min närhet förstår inte hur jag kan stå ut med att gå med det här varje dag och dem förstår absolut inte hur jag har kunnat gå med det så här länge. Det förstår egentligen inte jag heller. Jag antar att jag försöker dra mig ifrån läkare så mycket jag kan.

Jag inser mer och mer att jag måste ta tag i det här. För vad är det för liv jag lever egentligen?

Det här är någonting som jag inte riktigt har velat gå in på tidigare eller ens skriva om. Mycket för att jag känner att jag skäms, men vad är det egentligen att skämmas över? Vi alla har våra problem mer eller mindre. Jag är inte ensam om att ha såna här problem så varför ska inte jag kunna vara öppen om det? Det är så otroligt dumt egentligen.

Nu vet ni iallafall lite mer. Och jag kan tala om att ha den här sjukdomen med svaghet och även dessa magproblem är ingen dans på rosor. Det är väldigt kämpigt och jag förstår inte varför jag ska råka ut för båda delarna samtidigt.

Jag hoppas att ni uppskattar min ärlighet och öppenhet. Det är fortfarande någonting som jag jobbar på och kämpar med varje dag.

 

Som ni som läser min blogg redan vet så var jag hos min läkare angångde sjukdomen idag och det gick bra.
Eller ska man säga att det gick helt ok istället kanske? fanns klart lite negativit (inget stort så sätt) bland det positiva.
Jag kan börja med att tala om att provsvaren såg bra ut. Inget tecken på att sjukdomen börjar bli aktiv igen.
Han tycker även att jag känns starkare när han kollade/kände lite och det känner jag själv också av.
Jag tog upp att jag vill träna mer, att jag verkligen behöver det för att komma någonstans. Han lyssnade och var inte negativ till det, så förhoppningsvis så kanske det blir någon förändring framöver, vi får vänta och se lite om träningen utökas.

 

Blodtrycket sa han var "väl ok". Det är som sagt lite högt, men det är det ju alltid, så det är inget nytt.

Det var väl det positiva som jag kan komma på nu (finns säker mer) så vad sägs om lite negativt också?

När jag satt i väntrummet i väntan på att läkaren skulle ropa upp mitt namn så fick jag en ipad för att fylla i lite frågor som dem vill att man gör varje gång. Det handlar mest om att sätta olika skalor och det rent ut sagt hatar jag. Jag kan inte, jag är rädd för att sätta fel.
Även om man inte kan sätta fel på det sättet så känner jag att jag måste sätta helt rätt, annars kommer nästan paniken.
Men nog om det. När jag satt där och nästan var klar så kände jag hur det började smärta rejält i magen. Jag gick därför på toaletten en snabbis och försökte lätta på trycket, om man säger så. Väl i väntrummet igen så gick det bara några minuter innan nästa kramp kom och jag fick gå tillbaka in på toaletten igen. När jag gick ut därifrån så hade redan läkaren ropat upp mitt namn, så jag gick direkt in på hans rum där han frågade hur det var med mig. Fick då förklara att jag har ont i magen och haft problem med den ett tag. Han ville då känna lite och prata om det. Han hjälpte mig sedan att skriva ut något recept som jag ska testa, som ska hjälpa mig.

Istället för att gå in på det allt för mycket så kanske jag kan skriva ett inlägg någon dag om allt angående min mage.
Vem vet, kanske är någon som är nyfiken på vad det är som händer? har nog inte helt gått in på den innan.

Iallafall. Någonting som gjorde mig irriterad var att han ytterligare en gång hade glömt kirurgen. Han frågade hur det hade gått och om jag hade tagit mig dit osv. Jag lyste då upp som ett frågetecken och sa att jag fortfarande inte har fått någon tid trots att han lovat mig att fixa det 2-3 gånger nu. Han skämdes då och sa att han ännu en gång hade glömt att kolla upp det. Så jag fick honom att skriva ett mejl när jag var där, så jag kunde känna mig säker på att det blev gjort. Nu blir det bara att vänta igen och hoppas på det bästa.

 

En annan sak som både är positivt och negativt är att jag har ont i ena benet vid knäskålen och det tog jag upp idag.
Han kände efter och sa att det är en muskel där som smärtan antagligen sitter i. Han vill att jag ska stretcha och kanske testa att smörja in med lite voltaren och se om det hjälper. OM det inte skulle hjälpa så vill han ge mig en kortisonspruta som då kommer att ta bort smärtan, förhoppningsvis. Ingenting som jag jublar över så jag ska börja med att försöka självbehandla det.

Solen känner han inte just nu är ett stort hot men jag ska ändå försöka smörja in mig i sommar för mer skydd.
Alla reagerar vi olika och denna sjukdomen gör ju tyvärr att huden är känsligare.
Jag har dock inte märkt någonting negativt tidigare, men det kan ändras så det är bäst att vara på den säkra sidan.

 

Utöver allt det här så ska jag upp på ny behandling utav Mabthera någon gång i Augusti eller September.
Även om sjukdomen håller sig i vila så ska jag fortsätta att få den här behandlingen för säkerhetens skull.
Det är väl vad vi pratat om idag. Jag hade bara 45 minuter vilket jag tycker är lite med tanke på att jag inte träffar honom speciellt ofta. Nu kommer jag inte att träffa honom innan behandlingen, men jag ska tala om för honom att jag vill ha mer tid när vi väl träffas. Jag behöver det.

 

Så ja. Både gott och ont kan man väl säga, eller?
Saker och ting löser sig förhoppningsvis iallafall, så det leder till det positiva i vilket fall som helst. (hoppas jag).
Som jag har sagt tidigare så är jag hur nöjd som helst med min läkare. Han är alltid lättsam, pigg och glad.
Han kanske gör så gott han kan, men lite skärpning måste det bli. Det är inte ok att glömma så viktiga saker.
En gång, "ok". Flera gånger, nej. Idag fick jag honom att skämmas lite och satte honom på plats men det ska han gott ha! (:

 

 

Igår hade jag en tid hos sjukgymnasten och jag trodde att jag skulle dit och göra det här styrketestet som jag missade sist.
Men eftersom att jag inte tränat på 1-2 veckor nu så tyckte vi båda två att det vore bättre om jag kom igång med träningen igen, så tar vi styrketestet någon annan dag sedan istället. Jag är glad över att vi gjorde så med tanke på att jag vill känna att jag är i bästa skick när jag gör testerna så att jag kan göra mitt absolut bästa.

Träningen bestod utav samma övningar som jag brukar köra. Uppvärmning på roddmaskinen och cykeln för att sedan köra lite armar och stepp. Vi avslutade sedan det hela med lite övningar på bristen vilket kändes riktigt skönt.

 

Efter träningen så begav jag mig hem till min ena syster och hennes lilla familj och var där tills min pappa slutade jobbet så vi kunde åka in och veckohandla som vi brukar. Vi passar ju på när jag ändå är inne i stan.

Det var jätte trevligt. Min mamma och lillasyster var också hemma hos dem och umgicks lite. Min lillasyster har även sovit hemma hos mig från Måndag till Onsdag vilket också varit väldigt roligt. Vi har bakat och busat en massa, som varje gång.

 

Idag så var jag barnvakt åt lilla Novalie. Min syster kom hit i morse och lämnade henne och hämtade henne sedan runt 18.00 igen. Det blev alltså en hel dag med lilla tossefian vilket kändes underbart. Vi har bara busat en massa hela dagen och båda har varit på glatt humör. Det är också första gången som jag haft henne helt själv så här länge och det gick hur bra som helst. Ska även ha henne nästa Torsdag till Fredag då min syster och hennes pojk ska iväg till Göteborg och kolla på någon komiker. Det ser jag klart fram emot!

 

Fick bli ett snabbt och kladdigt inlägg här nu, hoppas att det inte gör någonting.

 

Idag så ringde äntligen min sjukgymnast upp mig på förmiddagen. Hon hade fått en tid avbokad på Onsdag så då kunde jag hoppa in.
Känns skönt att ha fått en tid igen. Nu kan jag släppa den tanken och väntandet.
Jag var helt inne i tränadet och det var någonting som jag ville göra hela tiden och därför kändes det så tråkigt när jag helt plötsligt stod utan någon tid överhuvudtaget. Visste inte när det skulle bli av och skulle det ens bli av igen?
Vill verkligen inte släppa taget om det nu när jag faktiskt har kommit igång igen på riktigt och faktiskt vill.

Nu taggar jag iallafall upp på nytt och kör på igen.

Dessutom så ska jag träffa min läkare nästa Tisdag, alltså den 26 Maj.
Ser fram emot det kan jag tala om och jag har också en hel del att ta upp med honom som ni kanske vet.
Saker blir som vanligt inte gjorda och jag kommer ingenstans när det gäller vissa grejer.
Tex så skulle han skicka mig till en kirurg som skulle titta på mina små knutor som dyker upp på allt fler ställen hela tiden och som även ska se om han kan åtgärda stramningarna som uppstår i mina armar varje dag. Det är såna saker som för mig är otroligt viktiga, som är jobbiga och som jag skäms över. Det blir allt värre och någonting måste göras.
I ett år nu om inte mer så har jag tjatat och tjatat om det här och min läkare har även lovat och sagt att han skickat en remiss. Men jag har inte hört någonting vilket är väldigt konstigt. Det gör mig riktigt jävla arg. JAG är den som får stå ut med det.

 

Stramningarna måste bort och samma sak med dem små knutorna. Annars vet jag ärligt talat inte vad jag gör.

Jag förstår om han har mycket att göra, men han måste ändå ta sitt ansvar som läkare.
Det är absolut inte första gången och antagligen inte den sista heller. Skärpning.
Ta tag i det och hjälp mig. Det är inte så svårt att ta det steget.
Jag ber dig.

 

 

Det är varken första eller andra gången som jag drömmer saker som jag inte vill drömma, eller vill jag?
I vissa drömmar så kan jag hoppa och springa runt. Jag kan resa mig ifrån golvet och gör allt annat utan problem.
Oftast så har jag min sjukdom i drömmarna också, bara det att jag helt plötsligt kan göra allting ändå.

Jag tror inte riktigt på tecken men kan det här vara ett tecken på att jag är påväg mot det bättre och kommer att bli "helt" bra?
Drömmer jag det här bara för att bli påmind eller hamnar det i drömmarna för att jag helt enkelt ofta tänker på det?

 

Jag saknar att kunna göra allt det där som jag en gång tidigare kunde. Jag saknar att kunna gå ut och hitta på saker utan att behöva vara försiktig och tänka på varje steg som jag tar. Jag saknar att helt och hållet kunna göra allting själv, på egen hand.

 

Jag vet själv om att om jag tränar på och bara fokuserar på det bättre så kan jag ta mig så otroligt långt.
Jag kanske till och med kan bli helt bra, vem vet? Man måste försöka för att få ett svar.
Jag tänker inte ge upp, absolut inte. Men det negativa och sorgsna kommer ifatt ibland och det måste man också ta hand om.

Drömmar kan gå i uppfyllelse, så jag väljer att tro på det bättre. Det borde vi alla göra.

 

 

Jag var nästan helt säker på att jag skulle in till stan idag för att göra ett styrketest för att se om träningen har gett något resultat.
Dock så har jag tydligen haft fel datum i huvudet för det visade sig att jag skulle varit inne i Måndags.
Blev lite irriterad men vad ska man göra? Får ta och boka om tiden istället och hoppas på det bästa.

Jag har inga fler träningspass inbokade nu heller vilket känns väldigt tråkigt. Vi skulle bokat in fler nu i Måndags.
Vi får se när det blir av igen. Snart hoppas jag!

För övrigt så har mitt humör inte varit på topp dem senaste dagarna. Mycket som spelar in i hjärnan och folk runt om som inte förstår.

Även en stark person kan ibland vara svag, det får man inte glömma.

 

Jag mådde inte 100% bra och tänkte nästan ställa in träningen pga att min mage krånglade lite. Men som ni redan vet så vill jag inte hoppa över något träningspass utan vill försöka iallafall. Och det var precis vad jag gjorde.

Cyklade i ca 6 minuter och körde sedan roddmaskinen i 12 minuter för att sedan åter igen sätta mig på cykeln i 5 minuter till.
När den uppvärmningen var klar så körde vi lite övningar på britsen och den här gången körde vi ytterligare en övning med benen.
Den var lite jobbig, men det ska klart bli bättre. Det är bara till att träna på.

Efter att ha gjort dem övningarna så gick vi bort och körde armar och det gjorde vi med dem två maskinerna som jag brukar använda varje träning. Jag körde stepp där emellan och fick även göra en annan övning med hantlar på 1 kg som jag inte gjort tidigare.

Måste tillägga att jag brukar köra 10 stepp för varje ben men fick köra 15 stycken för varje den här gången.

Med hantlarna så blev det att jag tränade biceps och triceps och det kändes bra. Här ska byggas muskler! (;

Efter träningens slut så drog jag med mig min syster, hennes sambo och lilla Novalie in till stan.
Jag skulle inhandla lite presenter till min fina som fyller år på Tisdag.
Vi blev där ett par timmar innan pappa hämtade upp oss. Det blev lite handling där efter innan det blev hemgång.
Så, trots att magen inte riktigt ville hänga med så blev det en bra dag tillslut. (:

 

Jag har beslutat mig för att ännu en gång försöka tänka mer på mig själv så att jag en gång för alla får mer ordning på mitt egna liv och kan få en bättre hälsa vilket är väldigt viktigt. Det är så otroligt mycket i min omgivning som påverkar mig på ett negativt sätt och det leder till att jag själv mår väldigt dåligt. Jag blir påverkad både fysiskt och psykiskt och det är inte på ett positivt sätt.
Det är för min egna skull som jag behöver göra det här även om jag vet om att det kommer att bli väldigt svårt.
Det är inte själviskt tänkt utan vi alla behöver tänka på oss själva. Vi själva ska gå i första hand utan att det blir för själviskt.

Jag är en sådan person som alltid utgår ifrån andra och som alltid tar alla andra långt före mig själv. Jag gör allt jag kan för att alla andra ska må bra även om det slår tillbaka negativt på mig själv. Det har alltid varit så att så länge alla andra mår bra och är glada, så duger det. Innerst inne så vet jag att det är ett fel tänkade jag använder mig utav när det gäller den biten.

 

Folk i min närhet behöver också respektera mina behov och inte bara deras egna. För att jag ska kunna göra en förändring så behöver jag också deras hjälp, annars är det lätt hänt att jag faller tillbaka och går in i den gamla bubblan igen som jag behöver komma ifrån.
För att ni läsare lättare ska kunna förstå vad jag menar så är det så att folk lätt lägger över sina problem i mina händer och dessutom så finns det dem som har problem som till och med kan låta det gå ut över mig vilket är helt fel. Dock så är jag den personen som inte alltid vågar säga ifrån när det är någonting och det är pga att jag inte vill göra någon annan ledsen eller upprörd. Där behöver jag göra en till förändring. Jag behöver också lära mig att säga nej och det är nog den svåraste biten. Men vi alla kan lära oss.

Att hjälpa andra med deras problem är en stor del utav mig, jag älskar att hjälpa till.
Känslan man får när man lyckas få en annan människa att må bättre är nästan oslagbar.
Men jag har ockå mina egna problem att ta itu med och det är viktigt att jag själv mår bra för att sedan kunna sprida det vidare.

 

 

Uppdaterar om träningspasset idag då jag kom hem ganska så sent igår och kände att jag inte riktigt orkade.
Det var ett väldigt skönt pass, fast det säger jag väl om alla pass, haha. Men det är verkligen det.

Till att börja med så körde jag cyleln och roddmaskinen. Som ni vet så är det dem jag värmer upp med.
Jag körde roddmaskinen i 10 minuter i sträck vilket jag inte har gjort innan utan då har jag delat upp så att jag kört den 5 minuter åt gången. Jag höjde även styrkan så att kroppen fick jobba på lite mer och det kändes riktigt bra.

Efter att ha värmt upp i ca 20 minuter så körde vi lite övningar på britsen och där visade hon lite nya saker som jag ska börja göra.
Med tanke på att jag kör mycket armar och det går framåt så vill hon även att jag ska göra mer övningar när det gäller ryggen och andra delar. Allt behöver tränas upp och sträckas ut, så det blir att fokusera mer på det nu också.

 

När övningarna på britsen var färdiga så gav vi oss bort för att träna armarna lite mer med dem två maskinerna som jag brukar köra. Mellan varven så körde vi lite stepp också som vi brukar göra och det gick bra. Jag kan verkligen känna att det går bättre och bättre även om kroppen är lite segare ibland. Men så är det, vissa dagar är kanske lite sämre än andra men det betyder inte att det alltid kommer att vara så. Mycket beror ju också på hur man sköter allt annat som tex mat, sömn och hur mycket man rör sig. För mig så går allt det där upp och ner och jag gör vad jag kan för att det bara ska gå uppåt. Men hey, en dag i taget.

 

Vi körde på i nästan en timma. Jag var tvungen att gå några minuter tidigare den här gången pga att jag skulle agera barnvakt åt min syster i ett par timmar medans hon och hennes sambo var iväg på lite ärenden.
Det blev sedan en sen handling med min pappa så jag var ganska så trött när jag kom hem igen.


Idag blev det att gå upp i tid för att följa med en vän och göra lite saker, det var trevligt.
Nu är jag hemma igen och får se vad jag ska hitta på.

Min fina kommer ner i helgen så jag kommer antagligen inte att uppdatera mer den här veckan, vi får se.
Tills vi hörs igen så får ni ha det så bra. (:

 

 

 

I helgen så hade jag och mina systrar en efterlängtad syskonhelg tillsammans. Det var nog första gången någonsin som vi alla syskon samlades helt själva och hittade på saker utan att någon annan var med. Igår så tog vi en hel dag nere på Väla och det var första gången som jag var där. Det blev lite shopping och god mat samt att vi delade många härliga skratt tillsammans.

På kvällen sedan så åt vi hemmagjord pizza och spelade yatzy, det var också väldigt trevligt.
Idag så har vi inte gjort speciellt mycket mer än att ha ätit frukost och umgåtts innan dem skulle åka hem till sitt igen.

Jag har haft det jätte trevligt och jag hoppas att vi gör om det snart igen.

-

Imorgon ska jag träffa en vän och på Onsdag så är det äntligen träning igen. Jag längtar dit.
Ska fixa lite här hemma nu och sen gå ut på en promenad i det härliga vädret.
Sedan får vi se vad den här dagen har att erbjuda. (:

 

Igår så orkade jag inte skriva ett inlägg så jag tänkte berätta lite kort nu om träningspasset igår.
Först så körde jag uppvärmning i ca 20 minuter. Använder då som ni vet träningscykel och roddmaskin.
När uppvärmningen var klar så körde jag lite mer armar med två olika maskiner plus lite stepp mellan varven.
Mina ben var väldigt pigga igår tydligen så jag fick köra en liten annan övning också, vad den kallas vet jag inte. Den handlade väl mer om att försöka böja benen mer och träna benstyrkan på det sättet. Det är väldigt svårt att förklara hur jag gjorde.
Jag kanske borde börja ta bilder när jag gör olika övningar och visa lite mer, vore lättare och kanske roligt för er att se?

Iallafall så avslutade jag hela träningen med lite övningar på britsen. Bland annat försök till situps.
Går dock bättre och bättre tycker jag och bättre ska det helt klart bli.

Efter att ha tränat så åkte jag hem till min syster, hennes sambo och lilla Novalie.
Var där i ca 2 timmar och tjabbade om allt möjligt och hade lite bebisgos.
Fick även se lite framsteg som den lilla har gjort. Bland annat så har hon börjat krypa och det har jag inte sett innan.
Hon är även piggare och gladare och det är så otroligt härligt att se.

När jag kom hem så blev det bara att ta det lugnt och idag likaså, blir en lugn dag för min del.

Ska försöka ta tag i lite städning här hemma och kanske ta mig ut på en promenad.

 

 

Jag jobbade på ett hunddagis när sjukdomen bröt ut den här gången och det är väl 3 år sedan nu som det hände.
Det hela började med att jag åkte på en jätte förkylning och var alltså hemma ifrån jobbet, mådde inte alls bra.
Jag blev bättre och förkylningen var i stort sätt borta efter ett par dagar och då hade jag lovat att komma tillbaka till jobbet dagen efter. Allt var lugnt och jag såg fram emot att få komma tillbaka och träffa alla igen, jag stortrivdes verkligen där. Jag har faktiskt aldrig trivts så bra på ett ställe innan, vi blev som en liten familj. Hundarna var ett plus i kanten, älskar djur och kunde slappna av.

Iallafall. När jag vaknade upp dagen efter så mådde jag bra tills när jag försökte röra på mig. Jag hade fått så otroligt ont i kroppen även om jag i övrigt mådde bra. Jag fick höra av mig till jobbet och säga att jag antagligen fick stanna hemma den dagen med men att det säkert skulle gå över. Tänkte att det säkert bara var tillfälligt värken var där, efter en förkylning.

Dock så började folk misstänka att jag hittade på det här för att få vara hemma, men varför skulle jag hitta på när jag trivdes så bra?

Det var till och med en som kom hem till mig för att försöka få med mig till jobbet utan att lyssna på vad jag sa.

Efter någon/några dagar så bestämde jag mig för att ta mig dit även om jag fortfarande hade riktigt ont överallt.
Jag ville dit mest för att bevisa att jag ville vara där så att folk förhoppningsvis kunde tro på mig igen.

Jag kämpade ett par dagar och märke hur röda utslag började komma fram på mitt bröst, som även kliade. Folk reagerade på det och föreslog att jag skulle byta eller sluta helt med sjöljmedel när jag tvättade. Dem trodde alltså att jag hade fått någon allergisk reaktion och den tanken föll mig med. Men den tanken varade inte där allt för länge. Redan någon dag efter när jag gick ifrån stan mot jobbet så kom jag inte jätte långt. Jag hade ont och jag var väldigt trött, kände även att jag inte hängde med alls längre. I panik så ringde jag min pappa och berättade att jag inte klarade mer, att någonting var fel och att vi var tvungna att åka till vårdcentralen.

Vi bestämde oss för att åka dit när pappa slutat sitt jobb och då tänkte jag att jag åker hem till min syster så länge. Innan jag gjorde det så släpade jag mig till jobbet för att berätta, så att dem visste om det och det var väl helt ok.

 

Pappa kom hem till min syster och ringde till en annan vårdcentral då min vanliga hade stängt, för att se om vi kunde få komma dit och att vi var i stort behov utav det. Tjejen i telen sa att vi fick vänta tills dagen efter och gå till vårdcentralen som jag är inskriven på eftersom att dem just då tydligen inte kunde göra speciellt mycket.

Jag skrek att jag inte kunde vänta, jag måste få träffa någon, det var akut.
Pappa lade då på luren och sa att han tänkte ta mig till akuten, han såg på mig och tänkte heller inte vänta.
Jag var rädd, så otroligt rädd och jag berättade då att jag misstänkte sjukdomen. Saker och ting stämde in.

Uppe på akuten så fick vi hjälp ganska så snabbt. Jag berättade min historia för dem så att dem kunde förstå och sedan utgå lite ifrån det. Dem gick iväg för att läsa på lite om sjukdomen och kom sedan tillbaka för att ta lite prover och göra lite tester.

Dem kom sedan tillbaka igen för att ge mig beskedet att jag hade en del förhöjda värden.

Sjukdomen försökte ännu en gång ta över min kropp.

 

Redan dagen efter så skickade dem iväg mig till Spenshult för att få träffa en läkare som skulle ta hand om det här.
Jag ville ha läkaren som jag alltid haft, men han har bara hand om barn och eftersom att jag var äldre än 16 så fick jag en ny.

 

Vad jag även inte visste då så skulle jag få vara med om ett som jag vill kalla det, helvete.
Kort berättat så satte inte läkaren in någon behandling för att han sa att det kan gå över av sig självt. (VA!?).
Han var så otroligt fel ute men jag orkade inte kämpa emot. Jag bodde hemma hos min mamma ett par dagar efter det och jag blev bara sämre och svagare för varje dag. Dessutom så spred sig utslagen allt mer och mer. Tillslut fick vi ringa honom igen och det var då jag fick påbörja en kortisonbehandling. Hade han bara börjat behandla mig direkt så hade det inte behövt gå så långt som det faktiskt gjorde och den ilskan sitter fortfarande kvar. Blir arg så fort jag bara tänker på det. Det handlar faktiskt om ett liv.

 

 

Jag minns inte speciellt mycket ifrån andra gången. Jag vet att jag började märka att det var jobbigt att gå uppför trappor och att det tog längre tid än vanligt. Jag kände också att kroppen gjorde lite ont och jag var väldigt trött.

Jag kommer ihåg att vi åkte upp till akuten en kväll då vårdcentralen antagligen hade stängt.
Uppe på akuten så förklarade vi läget. Dem kallade även ner min läkare som jag hade på den tiden. Läkaren som hade hand om min sjukdom. Vi satt och pratade och jag berättade för honom om mina problem och att jag kände på mig att det var sjukdomen som var tillbaka, att jag nästan var helt säker även om ingen annan trodde det. Min läkare trodde inte heller att den var tillbaka men tog ändå några prover för att säkerställa att han hade rätt. Efter en lång väntan så kom han tillbaka med provresultaten med ett svar om att jag faktiskt hade rätt, sjukdomen hade satt sina spår igen och försökte ännu en gång ta över min kropp.

Jag ville helst inte genomgå samma behandling som första gången då jag visste biverkningarna som kunde förekomma.
Därför satte han in ett dropp istället som förhoppningsvis skulle hjälpa. Om jag minns rätt så hade inte det droppet testast mot den här sjukdomen förut, så jag var lite som en försökskanin som man så fint kallar det. Jag gick klart med på det även om jag hatade att få dropp, bara jag slapp tabletter som fick mig att gå upp i vikt. Jag var tonåring och brydde mig klart om hur jag såg ut, det gör väl alla egentligen så det var väl ingenting konstigt med det?

Som tur var så blev mina värden bättre vilket resulterade till att jag blev bra igen, alltså hjälpte droppet mig.

Jag minns också så väl att jag hade en pojkvän då som jag inte vågade berätta för i början.
Jag höll det hemligt och kom på ursäkter som att jag var tvungen att åka iväg ett tag osv.

Hur länge behandlingen pågick minns jag inte riktigt, men det var ett bra tag.
Självklart så berättade jag för honom ganska så snabbt och han förstod.

Jag hann inte bli så sjuk den gången och det är tack vare att jag märkte det i tid och gav mig inte.
Jag visste att någonting inte stämde och jag är glad över att jag lyssnade på min kropp och för att folk faktiskt lyssnade på mig.

 

Efter vad jag har hört ifrån min mamma så märkte mina föräldrar att det var någonting som inte stämde. Min mamma var den första att lägga märke till att någonting var fel och eftersom att jag aldrig sa någonting eller klagade så var det inte världens lättaste till en början. Allting började med att jag började lyfta upp mina egna ben i tex soffan med hjälp utav mina armar och händer. Jag orkade alltså inte lyfta dem som man normalt annars gör. Jag ville heller inte gå upp för trappor själv utan ville att folk bar mig upp på övervåningen. Dessutom när jag och min ena syster kom med bussen samtidigt hem ifrån skolan så var hon hemma långt innan mig och sa till dem andra att jag gick så sakta och hon orkade inte vänta på mig. Jag har också fått höra att jag sov för det mesta, mest ifrån min lillasyster. Hon sa alltid att jag var tråkig som aldrig orkade leka med henne utan bara lade på soffan och sov.

Det finns så mycket som jag inte riktigt minns men ändå så otroligt mycket som jag minns som om det vore igår allting hände.

Det går så otroligt snabbt. Ena dagen mår man hur bra som helst och helt plötsligt vaknar man upp och det är tvärtom.

Dagen då jag inte ens orkade gå till skolan mer kom och det var då alla började ta det på allvar, att någonting var fel.
Efter den dagen så kändes det som om alling gick på en sekund, som om man knappt hann blinka.
Från att vara hemma helt orkeslös till att bli inlagd på akuten och göra en massa tester och ta en massa prover.

Det var hela tiden nytt på nytt och jag fick aldrig någon ro utan var hela tiden i full gång.
Jag har för mig att jag var inlagd i 2 veckor innan jag kunde tjata mig hem och jag hade inte en lugn dag dem dagarna.

När jag fick diagnosen kommer jag inte riktigt ihåg, men om jag minns rätt så tog det ett par dagar innan man kunde fastställa den.

Det här är alltså hur det hela började och det är bara en början på en lång lång resa.

 

 

Jag brukar åka och träna på eftermiddagen men idag hade jag en tid redan klockan 11.00 på förmiddagen.
På något sätt så är det skönt att träna lite tidigare, men man är klart lite segare och stelare i kroppen tycker jag.
Anledningen till varför det har blivit på eftermiddagen annars är för att det ska passa med personen som kör mig.
Dock så kommer det bli fler 13.00 tider nu.

Jag sov inte speciellt bra inatt och det ledde till att jag var lite småtrött, men det gick bra ändå.
Jag brukar köra uppvärmning på cykel och roddmaskin i 15 minuter men körde idag lite mer än 20. Det kan man säga var skönt.

Efter att ha kört dem två så körde vi lite mer armar och slutligen så körde vi stepp.

Jag hade lite ont i magen imorse och blev ifrågasatt om jag verkligen orkade och ville träna idag, jag kunde ställa in om jag ville.
Det fanns klart inte på min lista utan jag ville dra mig dit iallafall och försöka. Vill inte hoppa över någon träning.

Magontet gick såklart över efter ett litet tag som tur är, så den störde mig inte på träningen.

När träningen var över så drog min mamma med mig till ÖoB då hon skulle köpa en hårtrimmer till sin hund.
Det blev att jag köpte med mig lite saker hem till ett billigt pris. Bland annat tvätt/sköljmedel plus hårinpackning och tvål till kroppen.

 

Så..trots trötthet och magont så har jag haft en trevlig dag och dessutom så är det underbart väder ute.
Jag funderar på att gå ut och gå en liten runda nu med när jag avrundat det här inlägget.

Nästa träningspass är nästa Onsdag, men det kommer upp andra inlägg innan dess.
Jag hoppas att ni mår bra och har en bra dag. (:

 

Kämpa på!

 

Eftersom att jag kommer att vara upptagen tills på Måndag - Tisdag så tänke jag kläcka ur mig ett litet inlägg här nu.
Min fina kommer ner ett par dagar och då sitter jag inte här och skriver, dessutom så har vi lite planer.
Vi är bland annat bjudna på påskmiddag och väntar lite besök förhoppningsvis.
Jag har köpt påskägg till både min fina och hans mamma plus att han ska få lite kort och hon ska få två fina ljus som jag hittade.

Med tanke på att det är påsk så ville jag iallafall ge någonting och det tror jag att dem kommer att uppskatta.

I nästa vecka så tänkte jag försöka skriva lite mer om tillbakablickar från förr när sjukdomen bestämde sig för att försöka ta över mitt liv. Tillbakablickar som jag tror att jag inte har skrivit om förr, det återstår att se. Jag vet själv att jag ibland kan skriva om en sak flera gånger, men vad gör det egentligen. När man driver en blogg tex och har gjort det ett bra tag så är det inte alltid lätt att komma ihåg allt man själv skrivit om. Jag ska försöka slänga ihop någonting iallafall så ni får helt enkelt hålla utkik om ni vill läsa. (:

 

Tills dess så önskar jag er alla en glad påsk och sänder er många härliga påsk-kramar.

 

Jag och ett par vänner var ute i helgen och festade lite och eftersom att min kropp behöver ett par dagar för att återhämta sig så var jag väldigt seg idag när jag skulle träna. Först så tänkte jag avboka mitt pass pga att jag kände att det skulle bli för mycket men sen så ångrade jag mig i och med att jag vet om hur arg jag skulle bli på mig själv om jag gjorde det och därför ångra mig.

Jag tänkte att det var bättre att ta mig dit och göra det jag orkar än att bara sitta hemma och göra ingenting och dessutom vara på dåligt humör för att jag inte försökte. Nu i efterhand så vet jag att jag gjorde rätt i att ge det en chans.

Trots att jag var väldigt seg och trött så gick träningen jättebra. Jag körde på som vanligt även om jag kände att det faktiskt gick trögare än vanligt. Jag berättade allt för min sjukgymnast innan vi började träna, så att hon skulle veta att det kanske kunde gå lite sämre idag. För henne var det inga problem utan hon förstod och var bara glad att jag tog mig dit iallafall.

Vi körde på i ca 45 minuter och gjorde i stort sätt samma övningar som sist, fast lite mindre och lite annat också.
Jag ska även köpa hem ett par hantlar sedan så att jag kan träna mer armar hemma, för det gör jag inte just nu.

Efter att träningen var slut så åkte jag och min mamma iväg för att handla hem lite saker så att jag klarar mig tills på Onsdag då jag och min pappa ska ta oss iväg för att handla. Vi är lite upptagna dem andra dagarna, så det får bli så. Vi handlade dessutom inte förra veckan och det var för att han hade lite annat att göra samma dag och då ville jag inte belasta honom ännu mer så jag gick själv ner till ica här och handlade hem det nödvändigaste. Funkade lika bra det och jag behövde inte speciellt mycket ändå.

När vi hade handlat klart så åkte vi hem till min morfar då han ska hjälpa min mamma att byta däck på bilen.
Vi åkte sedan hem till min pappa och lillasyster och hälsade på när vi ändå var i närheten. Får passa på.
Vi skulle bara dit en snabbis och säga hej men det slutade med att vi stannade ett par timmar, men det var trevligt.
Jag var hemma vid 21.00 tiden igen och gjorde lite mat och annat smått och gott.

Nu är det dags att hoppa i säng innan klockan hinner bli allt för mycket känner jag.
Jag hoppas att ni mår bra så hörs vi snart igen. (: