Igår så körde jag andra passet efter en tid då jag varit ganska så sjuk som ni vet. Det kändes hur bra som helst.
I och med att jag i Måndags gjorde en såkallad "minioperation" för att ta ut min p-stav ifrån armen så fick jag inte lägga tyngd gällande den armen med risk utav blödning osv. Jag gjorde lite andra nya övningar med armarna istället. Kändes lika bra.

Jag började som vanligt mitt pass med att cykla i tio minuter och sedan så satt jag på roddmaskinen lika länge, dock med mindre motstånd för att inte lägga för mycket belastning. Efter det så gjorde jag lite hällyft och stäckte ut benen en del. Min sjukgymnast kom sedan förbi med en liten matta som jag skulle ta mig ner på och lägga mig på rygg för att göra mina bäckenlyft och situps. Jag kör alltid 15 x 2 när det gäller dem övningarna var för sig. Jag lade mig sedan på mage och körde lite bensträckning ett par gånger innan hon hjälpte mig att sträcka/stretcha framsidan på låren genom att i den positionen sträcka smalbenen så långt mot rumpan som möjligt. DET är någonting som jag behöver arbeta mycket med och det kändes på något sätt väldigt skönt.
Min sjukgymnast hämtade sedan en tyngre boll som jag skulle arbeta lite med när jag låg på rygg. Jag förflyttade bollen i rak linje från sida till sida och den skulle varje gång nudda golvet. På så sätt så arbetar jag med stelheten i armarna vilket också behövs. Dem behöver sträckas ut eftersom att jag inte riktigt kan sträcka dem så långt som jag borde kunna göra.
En annan sak som jag fick testa på var att göra armhävningar, inte helt vanliga utan jag höll position på alla fyra på sätt och vis och gjorde dem inte helt ner på golvet. Det kändes klart lite jobbigt men jag lyckades göra några stycken vilket jag är glad över.

Jag skulle sedan ta mig upp igen och det gjorde jag med hjälp utav britsen som fanns där, utan annan hjälp.
Jag är så otroligt glad över att jag på så sätt löser det själv även om det är lite krångligt. Jag gör det och det är det som räknas.
Träningen avslutades med ett benpass på steppen, både i fram och sidled.

Jag är väldigt nöjd med mitt pass trots allt. Alla dessa övningar jag gjorde idag vill jag faktiskt fortsätta med.
Vi får allt se hur träningen ser ut i fortsättningen, hur vi lägger upp den.

Jag ska träna igen nästa Onsdag och det blir ett helt eget pass för min del då min sjukgymnast inte kommer att vara där. 
Egentligen så skulle vi hoppa över den veckan men det vill inte jag och bad om att få vara där iallafall vilket var ok.
Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på då med tanke på att jag får göra precis vad jag vill. Det märker vi! (:

 

 

Äntligen hörrni så är jag igång med träningen på riktigt igen och det känns så otroligt jävla bra. Även om det inte blev så jätte mycket träning just idag så kom jag igång lite iallafall och det gick jätte bra måste jag säga med tanke på att jag inte varit där nu på ett par veckor i och med bältrosen som ni vet. Jag kände inte av bältrosen alls, dock så tränade jag inte den delen utav kroppen så vi får allt se nästa vecka. Jag tror att det kommer att gå bra även då. Jag är som sagt mycket bättre och det är en lättnad.

 

Det jag gjorde hos sjukgymnasten idag var att prata med henne till en början. Vi checkade av läget och jag förklarade mer noggrant varför jag inte har varit där. Jag har inte nämnt någonting om bältrosen på telefon då jag faktiskt ville ta och berätta allt när vi väl sågs och det förstod hon. Hon hade ingen aning om att det var så allvarligt och hade undrat vad det var med mig egentligen. Hon började nästan direkt med att fråga om jag varit sjuk på riktigt, så att det inte varit någonting annat. Jag antar att hon undrar mycket pga att hon vet mycket hur jag mår osv, så det hade lika väl kunnat bero på någonting annat. Trots att hon inte är utbildad psykolog så är hon lätt att prata med och verkar gärna vilja lyssna. Jag öppnar gärna upp mig om många saker när det gäller henne och det är för att jag känner att jag kan och jag känner ett förtroende, en tillit. Hon visar även att hon bryr sig genom att fråga mig varje gång hur jag mår och hur det har gått för mig med allt osv. Det känns tryggt. Sorgligt nog så kanske jag inte kommer att ha henne länge till.
Det är för att även hon har lite planer framöver, men det biten tar vi när det väl händer.

Direkt när vi fått våran pratstund på nästan en halvtimma så gick jag bort för att träna det jag hann med på den tid som var kvar.
Min sjukgymnast ville även att jag skulle ta det lite lugnare i och med att jag inte tränat på ett tag och i och med bältrosen.
Därför så blev det bara att jag tog 10 minuter på cykeln och 10 minuter på roddmaskinen.
Jag var ganska så pigg i kroppen trots allt, så enligt mig så var det inte så kämpigt och jag hade kunnat göra mer.

I ärlighetens namn så har jag fått smaka lite på träningsvärk i benen ikväll, men det hade jag nästan väntat mig.
Det är inte skönt men på så sätt så känner jag ändå att jag kämpat på riktigt bra.

Efter träningen så stod lite annat på schemat. Jag är precis hemkommen nu och klockan är ändå 20.00. Jag känner att jag bara ska ta det lugnt nu ikväll och försöka komma i säng i tid då jag ska upp klockan 07.00 och tvätta. Det är ingenting som jag ser fram emot men det måste tyvärr göras ibland. Jobbigt och tråkigt men känns alltid skönt när det väl är gjort.

 

Förlåt för dålig uppdatering den senaste tiden, jag ska försöka att ta mig tillbaka igen till där jag var förut.
Bältrosen blir bättre och bättre och jag tänker faktiskt ta mig till träningen nu på Onsdag, får se hur det går.

För övrigt så känns det nästan som att jag håller på att hamna i en depression, men jag vet inte.
Jag mår helt enkelt inte bra just nu och det är pga all skit som händer runtomkring. Jag får ingen lugn och ro.
Min hjärna tar ingen semester och jag känner mig väldigt ofta gråtfärdig. Jag är helt slut och har knappt någon ork.
Jag försöker att göra allting till det bättre men då helt plötsligt ifrån ingenstans så kommer någonting ännu mer med en tyngd som tynger ner mig. Jag brukar lyckas ganska så bra, men den här gången så funkar ingenting. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är van vid att jag brukar få saker och ting att funka någorlunda bra men just nu så är det i stort sätt hopplöst.
Jag behöver komma igång med träningen igen och jag tror att jag behöver ha någon som jag kan prata ut med.
Det här funkar inte. Hur ska jag kunna bli bättre om jag själv inte mår bra?

Jag är glad att jag har den här bloggen, den är lite som min personliga dagbok som jag delar med mig lite utav.
Den håller mig trogen, finns alltid där och håller mig väldigt nära.

Kära bloggläsare.
Allting ska bli bättre, det bara är så. Jag ger inte upp och det borde ingen annan göra heller.
Kärlek till er där ute så hörs vi snart av igen.
Kram

 

 

Jag vet att det står ganska så stilla på bloggen just nu men det är pga att det inte finns så mycket att skriva om.
Bältrosen har blivit mycket bättre utseendemässigt plus att mycket utav smärtan är borta. Jag vet inte om det är pga att bältrosen är bättre eller om det är tack vare tabletterna som jag äter. Kanske är det både och? vem vet.
Huvudsaken är iallafall att jag är bättre. Har nu haft det här i lite mer än 3 veckor, helt galet.
Jag har fortfarande smärtor, mer eller mindre. Jag har även fått väldigt mycket klåda nu det senaste vilket är otroligt jobbigt. Det kliar och även om jag kliar tillbaka så slutar det inte. Det värsta är när det håller på så på nätterna, det är inte mycket sömn jag får.

Jag blir även helt slut av dem här tabletterna jag äter vilket också är jobbigt. Förhoppningsvis så slipper jag allt snart.

Jag borde kanske ta kontakt med läkaren och få någon salva mot klådan iallafall, vi får se. (=Jag ska försöka hitta ork).

 

Trots smärta, klåda och orklöshet så försöker jag hålla igång så mycket jag kan på dagarna.
Jag försöker att komma ut med vänner och med grabben min när han är här och hitta på saker.
Det har tyvärr inte blivit av att jag tränat någonting under dessa veckorna och det gör mig väldigt frustrerad.
Att träna var ett utav det viktigaste för mig och därför känns det tugnt men jag är snart igång igen.
Jag skulle egentligen försöka träna på Onsdag men jag fick ett samtal innan om att min sjukgymnast är sjuk. Kanske är det ändå bäst för min del att vänta lite till? Jag har ingen aning. Jag är bara otålig men måste lära mig att lyssna på min egna kropp.

En dag i taget och med vetskapen i hand om att jag kommer att bli bättre får kroppen lugn och kan läka snabbare.
Kroppen sätts på prov på olika sätt och det är då vi kan bevisa för den hur starka vi faktiskt är. Allting gör oss starkare.

 

 

Det har blivit en dålig uppdatering här nu dem senaste dagarna. Tyvärr så finner jag inte mycket ork just nu.
Som ni vet så har jag åkt på bältros och det har varit ett rent helvete för mig att gå igenom.
Självklart så kliar det ibland men jag hade oturen att få mycket mer smärta. Och med mycket så menar jag MYCKET.
Utslagen ser väldigt mycket bättre ut just nu, så behandlingen hjälpte vilket är väldigt skönt. Blåsorna är helt borta.
Dock så håller smärtan i sig och inga tabletter hjälper i stort sätt. Till en början så ville läkaren jag träffade först att jag skulle äta vanliga receptfria läkemedel som ipren och alvedon. Dem hjälpte inte ett dugg så i panik så ringde jag min vårdcentral som då skrev ut morfintabletter till mig. Dem hjälpte till en början men sedan så märkte jag inte mycket mer än att jag blev lite mer borta i huvudet som man blir utav sånt. Jag ringde då till läkaren på vårdcentralen igen som ville ge mig några andra tabletter istället som ska vara bra mot värk. Saken är bara den att jag fick reda på att det kan ta ett par dagar innan man märker av dem och det kan ta upp till 5-6 veckor innan dem ger en full effekt. Jag fick alltså ringa upp honom dagen efter igen och tala om att jag inte kan vänta, jag måste ha hjälp mot smärtan nu. Jag står inte ut, det gör för ont. Han skrev då ut flera morfintabletter som jag skulle testa igen fast en lägre dos. Jag känner inte att jag får någon effekt och jag vet inte vad jag ska göra. Jag antar att jag får ringa till dem imorgon igen.

På mig så sitter inte smärtan enbart där utslagen varit och är utan jag har ont i nästan hela vänster sida utav kroppen.
Jag försöker att ta det lugnt om dagarna men ändå hålla mig sysselsatt så att jag kan tänka på lite annat.
Försöker att träffa folk som jag vet att jag kan träffa och annat smått och gott. Klarar dock inte av hur mycket som helst.
Jag vill bara få bort smärtan nu.

 

 

 

 

 

Som ni kunnat läsa i mitt förra inlägg så har jag alltså fått bältros.
Det finns ingen förklaring till varför man får det men oftast så är det människor över 60 år som får det. Det är väldigt ovanligt att barn, ungdomar eller vuxna råkar ut för det. Oturen föll mig in. På något sätt så är jag inte förvånad utan jag bara väntade på nästa sak som skulle hända. Det är verkligen ingen lek kan jag tala om, fyfan alltså. Det här är det värsta på länge.

Smärtan kan jag inte ens beskriva, man måste själv uppleva den för att faktiskt förstå den. Det sticker i kroppen och det kliar.
Den är nästan olidlig ibland, jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen och värktabletterna hjälper inte det minsta.
Jag ringde till vårdcentralen idag och dem förstod och tyckte klart synd om mig. Nu har dem skrivit ut riktiga morfintabletter som jag ska testa och skulle inte dem funka så finns det någonting ännu starkare som jag kan testa sedan. Förhoppningsvis så funkar morfinet och det borde det även göra. Ni kan ju tänka er själva vilken smärta det måste vara om så starka preparat behövs.

Läkaren på vårdcentralen sade det att dem i Danmark kallar Bältros för helvetes-någonting och det gör dem i och med att det är ett helvete att få det och det är en tung smärta. Dock så varierar det också från person till person. Vissa får inte så mycket när andra får mer. Jag själv har fått ifrån bröst till rygg, hela vägen på ena sidan. Det har utvecklats mer och mer och blivit värre.

Behandlingen pågår som sagt i en vecka. Tar 2 tabletter 3 gånger om dagen. Förhoppningsvis så försvinner det inom dessa dagarna.
Jag har läst att även efter en behandling så kan smärtan sitta kvar efteråt i några månader om man har otur. Har man riktig jävla otur så kan smärtan hänga kvar i flera år efteråt. Helt sjukt egentligen om man tänker efter. Håller tummar och tår för att det inte ska hända mig utan att när jag är klar med behandlingen så är allting helt borta och förhoppningsvis så får jag det aldrig igen.

 

 

Vart ska man börja egentligen hörrni? Det är hela tiden det ena efter det andra nu för tiden känns det som.

I Måndags så var det min födelsedag. Lilla jag fyllde hela 22 år, tänka sig vad tiden går fort.
Närmare kvällen där så fick jag små kramper i hjärtat som höll i sig till och från i nästan 2 dagar. Jag har haft kramper innan utan att någon läkare har sagt att det är allvarligt så därför så tog jag mig igenom dem utan att söka upp någon läkare. När det hade gått någon dag utan dessa kramperna så började jag få ont i kroppen och det var i stort sätt bara på den vänstra sidan. Det ville inte ge med sig och nu för ca 2 dagar sedan så började jag och grabben min se som små utslag som satte sig på den vänsta sidan där jag har ont. Utslagen ökade med små steg och gjorde ont. Idag vaknade jag tidigt på morgonen och stod inte ut med smärtan längre och dessutom så hade prickarna även utvecklats till små blåsor. Grabben min körde mig till akuten vid middagstiden där vi fick hjälp ganska så snabbt. Det konstaterades då att jag fått bältros. Medicinering har nu satts in och förhoppningsvis så känns det bättre snart.

Fy för den här smärtan. Värktabletterna har än inte gjort någon nytta men det hoppas jag att dem gör snart.

-

För att ge er en liten annan uppdatering så var jag uppe på Mabthera behandling nu i Torsdags och det gick bra.
I och med att grabben min tog ledigt i en hel vecka för att spendera min födelsedag tillsammans med mig så följde han snällt med mig.

Jag skriver lite mer någon annan dag. Just nu så orkar jag inte i och med smärtan. Det blir att bädda ner sig i soffan.
Hoppas att ni mår bra och tar hand om er så hörs vi snart igen.

 

Tidig kväll igår så fick jag ont i halsen, tänkte till en början att det var väl ingenting mer med det. Tiden tickade på och jag kände efter varje timma hur halsen gjorde ondare och ondare. Jag gick i hopp om att det inte skulle bli värre, att det bara skulle handla om det. Dock så vaknade jag tidigt imorse och kände hur hela kroppen var tung och huvudet hängde inte alls med. Näsan var inte sig själv och jag var bara allmänt hängig. Först så tänkte jag inte låta det stoppa mig utan tänkte åka iväg och träna ändå. Jag gick ut på internet och sökte upp lite fakta om det är bra att träna med halsont osv. En sida dök upp där dem förklarar att man absolut inte ska göra det och där stod även berättat varför man inte ska det. Därför så bestämde jag mig för att faktiskt hoppa över träningen idag, smart nog.

Om du ändå vill träna?

Om du vill träna trots att du har ont i halsen så är det viktigt att du undviker högre puls. Bli alltså aldrig andfådd.

Ett bra alternativ till träning är då en lugn promenad.

Alternativt träna teknik. Många elitidrottare väljer att fokusera just på teknik, men även taktik, under sjukdomsperioderna.

 

"Hon fattar inte"
Var det en person som sade till en annan utan att jag själv fick höra det.

 

Till en början vill jag bara förklara att det där meddelandet hade med mitt förra inlägg att göra. Jag förstår inte riktigt vad det är som jag inte fattar då jag skrev ett inlägg utifrån mig själv och vad jag själv fått höra. Jag skrev en förklaring på VARFÖR jag inte går igenom min behandling ensam. Vad är det då som jag inte fattar egentligen?

Jag antar att det har att göra med att min pappa inte längre vill följa med mig, att det är vad det handlar om.
Saken är bara den att den enda förklaringen som jag har fått ifrån honom är att jag är vuxen och att han tycker att han är med där till ingen nytta alls. Det är tråkigt tycker han och han förlorar "en massa" pengar genom att ta ledigt ifrån jobbet i 5 timmar.

Absolut så är jag vuxen, men om man läser min förklaring noga så borde man faktiskt förstå VARFÖR jag behöver ha med mig någon.
Självklart så förlorar man pengar genom att ta lite ledigt, men det handlar om 5 timmar, EN dag.
Min pappa tycker att det är tråkigt att vara med vilket jag förstår, det är inte så att jag själv sitter och gläds utav det.
För MIG så gör han stor nytta när han är med, är det inte det som är själva orsaken till varför han är med överhuvudtaget?
Han gör mig en stor tjänst, det är inte jag som gör honom en.
Jag behöver honom vid min sida.


Det kanske inte är jätte lätt för er läsare att hänga med när det gäller detta inlägget.
Om du/ni gör det (och nu tänker jag iallafall på en person), så snälla, ge mig en förklaring på vad det är som jag inte fattar.

 

 

Det blev inte speciellt mycket träning igår faktiskt då jag och min sjukgymnast var tvungna att sätta oss ner och prata lite.
Jag hann sitta på cykeln i 10 minuter och även 10 minuter på roddmaskinen. Jag fick sedan avsluta med mina situps, benpendling, bäckenlyft och ryggövningar. Trots att det inte blev så mycket så är det bättre än ingenting. Kändes riktigt skönt ändå.

 

Vi satte oss sedan ner och pratade lite om saker. Bland annat så pratade vi lite om nu framöver, hur det ser ut osv.
Tanken är att jag ska träna på ännu mer, men hur och vart det blir får vi se. Vi har klart några få funderingar som jag kan återkomma närmare om sedan när det närmar sig. Det kommer att bli bra och jag ser fram emot att få träna på ännu mer. Det behövs.

 

Efter att jag blev klar där så drog jag mig ner till behandlingsenheten för att prata lite med dem angående min behandling.
Eftersom att jag inte fått någon ny tid än så tänkte jag att det var lika bra att gå inom där själv och fixa en istället för att bara vänta.

Jag fick en ny tid nu den 15 oktober klockan 10.00 på förmiddagen.
Vem som följer med mig dit vet jag inte än då min pappa helt plötsligt vägrar att göra det mer, konstigt nog.
Det är dessutom en utav alla grejerna som har fått mig att må lite mindre bra.

Anledningen till att jag vill ha med någon är för trygghetens skull, jag vill inte gå igenom den ensam.
Det handlar inte bara om att jag inte vill, utan även för att jag känner att jag inte är redo för det än, jag kan inte.
Bara för att min pappa inte förstår så hoppas jag att det finns andra som faktiskt gör det.
Jag är vuxen och klarar mig själv, kan man tycka. Men enligt mig så är det inte vad det här handlar om nu.

 

Under den senaste tiden bara så har jag märkt att jag fått mer och mer ont i mina händer. Det gör ondast när jag kniper ihop dem till knytnävar. Jag har aldrig tidigare stött på det här, så jag vet inte riktigt varför jag har det eller om jag på något sätt kan göra det bättre. Jag kopplar det absolut till sjukdomen. Jag ska försöka att stretcha och massera dem. Jag vet att det finns bollar att köpa som man kan göra övningar med händerna med, kanske borde införskaffa mig ett par? Ska även ta upp det med min läkare nästa gång.

 

Finns det någon annan där ute som läser min blogg som lider eller har lidit utav samma sak?

 

 

Lägger upp det här inlägget ett par dagar senare då jag inte mått speciellt bra psykiskt och gör det egentligen inte nu heller. Sätter mig ner här nu och skriver det lite snabbt så att det är gjort så kan jag släppa det tills nästa inlägg ska upp igen. hehe. (:

Träningspasset började självklart med uppvärmning 10 minuter på cykeln och sedan 10 minuter på rodsmaskinen.
Jag lade mig sedan på britsen för att göra dem övningarna som jag kommit igång med helt och hållet. Jag gjorde alltså situps, bäckenlyft, benpendling och en ryggövning. Jag gör alltid 15 gånger 2 när det gäller varje övning, det har jag nog glömt att berätta. Jag gick sedan bort till min sjukgymnast där vi satt oss ner på golvet och sträckte ut benen lite för att sedan ta oss upp 3 hela gånger. Första gången så hjälpte hon mig upp men dem två andra gångerna så tog jag mig upp helt själv med hjälp utav en brits som var lite högre upp. Förstår ni? jag tog mig upp helt själv även om jag tog hjälp utav den. Det gjorde mig så otroligt jävla glad. Snart så kommer det att gå ännu bättre och tillslut så reser jag mig upp utan problem (förhoppningsvis). GLAD TJEJ SOM GÖR FRAMSTEG.
Jag gick sedan vidare och körde lite armar och övre rygg med en maskin vilket också går lättare. I och med att det går lättare så innebär det antagligen att vi snart kan höja vikterna där. Känns också riktigt bra. Mellan varven med den maskinen så körde jag hällyft och då kör jag 30 varje gång och jag gjorde det 3 gånger. Dock så körde jag 40 den sista så att jag kom upp i 100 totalt. Kämpigt, men jag gjorde det. Dem två sista övningarna gjorde jag med ett par hantlar. Dock så var det egentligen inte dem sista med tanke på att vi begav oss bort till en trappa där hon visade en sak som jag kunde göra hemma som jag då fick testa att göra på plats innan. Handlar mest om att gå upp och ner för alla trappsteg och även på sidan. Vi får se om jag orkar att ta tag i det. (:

Jag fick väldigt lite sömn natten innan men jag var ändå väldigt pigg i kroppen som ni kanske märker.
Jag är stolt över mig själv. Jag menar det verkligen helt och hållet den här gången när jag säger/skriver det. (:

 

För er som är nyfikna när det gäller den psykiska biten så är det saker som har hänt inom familjen.

Jag var inne i stan igår och besökte ungdomsmottagningen för att få en tid till att ta ut min p-stav och för att sedan sätta in en ny.
Det blev en massa prat och det skulle ordna sig. Dock så kom sjukdomen på tal och då ändrade dem sig helt plötsligt. Då dem inte riktigt vet hur min sjukdom fungerar så vet dem inte om p-staven skulle påverka kroppen på något sätt. Därför så måste jag ha min läkares godkännande innan, vilket jag faktiskt kan förstå. Jag kunde bara inte låta bli att bli lite arg/ledsen inombord pga att sjukdomen kom ivägen ännu en gång. Blev arg på den i sig. Jag har även som ni vet svårt för att komma i kontakt med min läkare men jag ska ge det ett försök imorgon när jag ändå är i närheten. Det är lättare om jag har kontakt med honom i verkligheten än att jag ringer till mottagningen och hoppas på att dem meddelar det vidare för att sedan kanske inte ens höra någonting ifrån honom då han glömt. Kan iofs boka in en telefontid med honom, men den vet man aldrig när man får en. Smartast att försöka imorgon.

Nu när jag äntligen tagit tag i det här så vill jag ha det gjort så fort som möjligt.

 

Sjukdomen gör mig arg gång på gång på gång.
Det kommer att ta tid, men jag måste lära mig att bli ett med sjukdomen istället för att vara fienden.
Jag tror att det kommer att hjälpa mig mycket och det kommer antagligen inte ta lika hårt varje gång den står lite ivägen för någonting. Det är som sagt som det är och jag kan inte ändra på det. Jag får istället göra det bästa utav det hela.
Jag vet även att det är lättare sagt än gjort.
Mitt tänkande kan vara smart men jag har ändå svårt för att fullfölja allting. Huvudsaken är att jag iallafall försöker och vet.

 

Det blir en lite senare uppdatering om träningen den här gången då jag haft en del att göra.

Träningspasset i onsdags gick hur bra som helst. Efter att ha haft en jätte förkylning så har jag nu återhämtat mig.
Började självklart med uppvärmningen på cykeln men gav mig inte på roddmaskinen direkt efteråt då den var upptagen. Jag gjorde därför fyra övningar på britsen i väntan på att den skulle bli ledig igen. Körde lite situps, bäckenlyft, ben pendling och en ryggövning. Jag hoppade på roddmaskinen och körde den i tio minuter och hällyft efter den innan jag gick bort och körde lite armar. Körde armar i en maskin plus att jag arbetade lite med ett par hantlar. Det hela avslutades sedan med step.

 

Ett riktigt skönt pass med andra ord. Kroppen kändes pigg även om jag var väldigt trött pga dålig sömn.

Kan även berätta att det inte blev någon behandling för min del i Torsdags.
Jag ringde till behandlingsenheten och väntar nu på att få en ny tid så snart som möjligt.

 

Igår så gav jag mig på träningen igen vilket kändes riktigt skönt även om jag inte är 100% frisk än.
Med tanke på att det var första träningspasset efter uppehållet då jag varit sjuk så tog vi det väldigt lugnt och körde inte på som vi brukar. Det blev uppvärmning på cykeln och sedan roddmaskinen. Efter det så blev det bara lite situps och bäckenlyft för att sedan avrunda träningen för den här gången. Det blev inte mycket, men det var en början.

När jag hade tränat klart så gick jag iväg till stället där min läkare sitter för att fånga upp honom i all hast.
Jag behövde ha tag i honom så snabbt som möjligt pga att han måste hjälpa mig med en sak som jag har tjatat om i ca 2 månader nu. Det skulle varit gjort för ett tag sedan men som ni säkert har förstått så är han som han är. Det här som jag ville ha hjälp med handlar om min ekonomi så det är OTROLIGT viktigt. Jag hoppas bara att det inte är försent nu. Hoppas, hoppas.
Det "roliga" är att allt han behövt göra är att skriva ut något/några papper och skriva på. Men det verkar vara svårt.
Antingen så löser det sig på bästa sätt eller så ligger jag väldigt risigt till. Vi får allt vänta och se. (:

 

 

Eftersom att jag fortfarande är lite småsjuk med en jävlig hosta så bestämde jag mig för att hoppa över träningen den veckan som varit också. Två veckor i rad nu som jag inte har tränat någonting och det gör mig väldigt frustrerad då jag inte vill missa något pass överhuvudtaget. Kände dock att det var det bästa beslutet för mig då jag annars riskerar att bli värre.

Den kommande veckan tänker jag försöka träna iallafall oavsett om hostan gett med sig eller inte. Bortsett ifrån hostan så känner jag mig bättre än förut även om jag fortfarande kan känna mig lite hängig emellanåt. Det är en evis förkylning det här men det kunde också ha varit så mycket värre. Jag är inte förkyld på så sätt att näsan rinner konstant och det är väldigt skönt.

 

Jag har bokat tid för ny behandling utav Mabthera nu den 14 September, som ni vet. Förhoppningsvis så är jag helt frisk tills dess för annars är risken att behandlingen måste skjutas fram. Jag måste ta mig in till vårdcentralen nu i början utav nästa vecka och lämna lite prover vilket jag inte har orkat denna veckan. Tas inte proverna så måste jag skjuta fram allt i och med att dem måste hinna se så att allt är ok och godkänt för behandlingen som jag ska få. Hur tråkigt allt än är så måste det göras, för mitt eget bästa. 

 

För övrigt så har jag haft andra saker att göra men jag har även bestämt mig för att inte skriva ut precis allting jag gör här på bloggen. Mycket för att ni kanske inte är intresserade utav att läsa om när jag träffar vänner eller går på andra möten eller liknande. Bloggen är mest till för att berätta om min sjukdomsperiod och anledningen till varför jag ibland skriver om annat är för att fylla ut den ännu mer så att det inte blir så tomt eller bara kommer något inlägg ibland. Dock så kommer det upp inlägg om annat ibland ändå. (: