Det har blivit en dålig uppdatering här nu dem senaste dagarna. Tyvärr så finner jag inte mycket ork just nu.
Som ni vet så har jag åkt på bältros och det har varit ett rent helvete för mig att gå igenom.
Självklart så kliar det ibland men jag hade oturen att få mycket mer smärta. Och med mycket så menar jag MYCKET.
Utslagen ser väldigt mycket bättre ut just nu, så behandlingen hjälpte vilket är väldigt skönt. Blåsorna är helt borta.
Dock så håller smärtan i sig och inga tabletter hjälper i stort sätt. Till en början så ville läkaren jag träffade först att jag skulle äta vanliga receptfria läkemedel som ipren och alvedon. Dem hjälpte inte ett dugg så i panik så ringde jag min vårdcentral som då skrev ut morfintabletter till mig. Dem hjälpte till en början men sedan så märkte jag inte mycket mer än att jag blev lite mer borta i huvudet som man blir utav sånt. Jag ringde då till läkaren på vårdcentralen igen som ville ge mig några andra tabletter istället som ska vara bra mot värk. Saken är bara den att jag fick reda på att det kan ta ett par dagar innan man märker av dem och det kan ta upp till 5-6 veckor innan dem ger en full effekt. Jag fick alltså ringa upp honom dagen efter igen och tala om att jag inte kan vänta, jag måste ha hjälp mot smärtan nu. Jag står inte ut, det gör för ont. Han skrev då ut flera morfintabletter som jag skulle testa igen fast en lägre dos. Jag känner inte att jag får någon effekt och jag vet inte vad jag ska göra. Jag antar att jag får ringa till dem imorgon igen.

På mig så sitter inte smärtan enbart där utslagen varit och är utan jag har ont i nästan hela vänster sida utav kroppen.
Jag försöker att ta det lugnt om dagarna men ändå hålla mig sysselsatt så att jag kan tänka på lite annat.
Försöker att träffa folk som jag vet att jag kan träffa och annat smått och gott. Klarar dock inte av hur mycket som helst.
Jag vill bara få bort smärtan nu.

 

 

 

 

 

Som ni kunnat läsa i mitt förra inlägg så har jag alltså fått bältros.
Det finns ingen förklaring till varför man får det men oftast så är det människor över 60 år som får det. Det är väldigt ovanligt att barn, ungdomar eller vuxna råkar ut för det. Oturen föll mig in. På något sätt så är jag inte förvånad utan jag bara väntade på nästa sak som skulle hända. Det är verkligen ingen lek kan jag tala om, fyfan alltså. Det här är det värsta på länge.

Smärtan kan jag inte ens beskriva, man måste själv uppleva den för att faktiskt förstå den. Det sticker i kroppen och det kliar.
Den är nästan olidlig ibland, jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen och värktabletterna hjälper inte det minsta.
Jag ringde till vårdcentralen idag och dem förstod och tyckte klart synd om mig. Nu har dem skrivit ut riktiga morfintabletter som jag ska testa och skulle inte dem funka så finns det någonting ännu starkare som jag kan testa sedan. Förhoppningsvis så funkar morfinet och det borde det även göra. Ni kan ju tänka er själva vilken smärta det måste vara om så starka preparat behövs.

Läkaren på vårdcentralen sade det att dem i Danmark kallar Bältros för helvetes-någonting och det gör dem i och med att det är ett helvete att få det och det är en tung smärta. Dock så varierar det också från person till person. Vissa får inte så mycket när andra får mer. Jag själv har fått ifrån bröst till rygg, hela vägen på ena sidan. Det har utvecklats mer och mer och blivit värre.

Behandlingen pågår som sagt i en vecka. Tar 2 tabletter 3 gånger om dagen. Förhoppningsvis så försvinner det inom dessa dagarna.
Jag har läst att även efter en behandling så kan smärtan sitta kvar efteråt i några månader om man har otur. Har man riktig jävla otur så kan smärtan hänga kvar i flera år efteråt. Helt sjukt egentligen om man tänker efter. Håller tummar och tår för att det inte ska hända mig utan att när jag är klar med behandlingen så är allting helt borta och förhoppningsvis så får jag det aldrig igen.

 

 

Vart ska man börja egentligen hörrni? Det är hela tiden det ena efter det andra nu för tiden känns det som.

I Måndags så var det min födelsedag. Lilla jag fyllde hela 22 år, tänka sig vad tiden går fort.
Närmare kvällen där så fick jag små kramper i hjärtat som höll i sig till och från i nästan 2 dagar. Jag har haft kramper innan utan att någon läkare har sagt att det är allvarligt så därför så tog jag mig igenom dem utan att söka upp någon läkare. När det hade gått någon dag utan dessa kramperna så började jag få ont i kroppen och det var i stort sätt bara på den vänstra sidan. Det ville inte ge med sig och nu för ca 2 dagar sedan så började jag och grabben min se som små utslag som satte sig på den vänsta sidan där jag har ont. Utslagen ökade med små steg och gjorde ont. Idag vaknade jag tidigt på morgonen och stod inte ut med smärtan längre och dessutom så hade prickarna även utvecklats till små blåsor. Grabben min körde mig till akuten vid middagstiden där vi fick hjälp ganska så snabbt. Det konstaterades då att jag fått bältros. Medicinering har nu satts in och förhoppningsvis så känns det bättre snart.

Fy för den här smärtan. Värktabletterna har än inte gjort någon nytta men det hoppas jag att dem gör snart.

-

För att ge er en liten annan uppdatering så var jag uppe på Mabthera behandling nu i Torsdags och det gick bra.
I och med att grabben min tog ledigt i en hel vecka för att spendera min födelsedag tillsammans med mig så följde han snällt med mig.

Jag skriver lite mer någon annan dag. Just nu så orkar jag inte i och med smärtan. Det blir att bädda ner sig i soffan.
Hoppas att ni mår bra och tar hand om er så hörs vi snart igen.

 

Tidig kväll igår så fick jag ont i halsen, tänkte till en början att det var väl ingenting mer med det. Tiden tickade på och jag kände efter varje timma hur halsen gjorde ondare och ondare. Jag gick i hopp om att det inte skulle bli värre, att det bara skulle handla om det. Dock så vaknade jag tidigt imorse och kände hur hela kroppen var tung och huvudet hängde inte alls med. Näsan var inte sig själv och jag var bara allmänt hängig. Först så tänkte jag inte låta det stoppa mig utan tänkte åka iväg och träna ändå. Jag gick ut på internet och sökte upp lite fakta om det är bra att träna med halsont osv. En sida dök upp där dem förklarar att man absolut inte ska göra det och där stod även berättat varför man inte ska det. Därför så bestämde jag mig för att faktiskt hoppa över träningen idag, smart nog.

Om du ändå vill träna?

Om du vill träna trots att du har ont i halsen så är det viktigt att du undviker högre puls. Bli alltså aldrig andfådd.

Ett bra alternativ till träning är då en lugn promenad.

Alternativt träna teknik. Många elitidrottare väljer att fokusera just på teknik, men även taktik, under sjukdomsperioderna.

 

"Hon fattar inte"
Var det en person som sade till en annan utan att jag själv fick höra det.

 

Till en början vill jag bara förklara att det där meddelandet hade med mitt förra inlägg att göra. Jag förstår inte riktigt vad det är som jag inte fattar då jag skrev ett inlägg utifrån mig själv och vad jag själv fått höra. Jag skrev en förklaring på VARFÖR jag inte går igenom min behandling ensam. Vad är det då som jag inte fattar egentligen?

Jag antar att det har att göra med att min pappa inte längre vill följa med mig, att det är vad det handlar om.
Saken är bara den att den enda förklaringen som jag har fått ifrån honom är att jag är vuxen och att han tycker att han är med där till ingen nytta alls. Det är tråkigt tycker han och han förlorar "en massa" pengar genom att ta ledigt ifrån jobbet i 5 timmar.

Absolut så är jag vuxen, men om man läser min förklaring noga så borde man faktiskt förstå VARFÖR jag behöver ha med mig någon.
Självklart så förlorar man pengar genom att ta lite ledigt, men det handlar om 5 timmar, EN dag.
Min pappa tycker att det är tråkigt att vara med vilket jag förstår, det är inte så att jag själv sitter och gläds utav det.
För MIG så gör han stor nytta när han är med, är det inte det som är själva orsaken till varför han är med överhuvudtaget?
Han gör mig en stor tjänst, det är inte jag som gör honom en.
Jag behöver honom vid min sida.


Det kanske inte är jätte lätt för er läsare att hänga med när det gäller detta inlägget.
Om du/ni gör det (och nu tänker jag iallafall på en person), så snälla, ge mig en förklaring på vad det är som jag inte fattar.

 

 

Det blev inte speciellt mycket träning igår faktiskt då jag och min sjukgymnast var tvungna att sätta oss ner och prata lite.
Jag hann sitta på cykeln i 10 minuter och även 10 minuter på roddmaskinen. Jag fick sedan avsluta med mina situps, benpendling, bäckenlyft och ryggövningar. Trots att det inte blev så mycket så är det bättre än ingenting. Kändes riktigt skönt ändå.

 

Vi satte oss sedan ner och pratade lite om saker. Bland annat så pratade vi lite om nu framöver, hur det ser ut osv.
Tanken är att jag ska träna på ännu mer, men hur och vart det blir får vi se. Vi har klart några få funderingar som jag kan återkomma närmare om sedan när det närmar sig. Det kommer att bli bra och jag ser fram emot att få träna på ännu mer. Det behövs.

 

Efter att jag blev klar där så drog jag mig ner till behandlingsenheten för att prata lite med dem angående min behandling.
Eftersom att jag inte fått någon ny tid än så tänkte jag att det var lika bra att gå inom där själv och fixa en istället för att bara vänta.

Jag fick en ny tid nu den 15 oktober klockan 10.00 på förmiddagen.
Vem som följer med mig dit vet jag inte än då min pappa helt plötsligt vägrar att göra det mer, konstigt nog.
Det är dessutom en utav alla grejerna som har fått mig att må lite mindre bra.

Anledningen till att jag vill ha med någon är för trygghetens skull, jag vill inte gå igenom den ensam.
Det handlar inte bara om att jag inte vill, utan även för att jag känner att jag inte är redo för det än, jag kan inte.
Bara för att min pappa inte förstår så hoppas jag att det finns andra som faktiskt gör det.
Jag är vuxen och klarar mig själv, kan man tycka. Men enligt mig så är det inte vad det här handlar om nu.