Idag har jag varit iväg hela dagen. Fick lite inhandlat så som en leksak till katten som uppskattades och även mina allra första ljusstakar.

Första gången som jag pyntat lite här hemma, blev riktigt mysigt måste jag säga.
Julen närmar sig och på söndag är det redan första advent, kan ni tänka er? Det har gått snabbt.

Igår så ringde jag till Spenshult för att få en tid till Mabthera behandlingen och den blir av den 9 December.
Längtar inte men ska bli skönt att få det gjort.

Har inte mycket mer att skriva just nu, kroppen värker så jag ska ta och lägga mig ner och vila lite.
Hoppas att ni alla har det bra där ute så hörs vi snart igen.

 

 

Tänk vad ord kan såra egentligen. Ett litet ord kan få en att falla ner på marken så att man sedan får svårt för att ta sig upp igen.
Finns många här i världen som inte tänker sig för alls, som bara spottar ur sig allt möjligt.
Det värsta är väl när personen säger någonting som sårar den andra men som sedan inte har mage till att säga förlåt,

även om personen själv är medveten om att den kanske inte skulle sagt det där.
Många tänker "Ord är bara ord, ta inte åt dig. Skit i vad folk säger", men det är lättare att säga dem orden än att fullfölja dem.

 

 

Som några av er läsare vet så stängde jag nästan helt och hållet in mig själv i början av det här skovet jag har.
Det krävdes väldigt mycket för att jag skulle gå ut bland folk eller ens gå utanför ytterdörren.
När jag tillslut började bli bättre och började gå ut igen så behövde jag allt stöttning jag bara kunde få.
Men en gång fick jag höra av en person som stod mig nära att jag gick som en anka. Inte nog med det så skulle personen imitera mig också, bland allt folk och samtidigt hånskratta. En annan gång fick jag höra av samma person att mina utslag ser äckliga ut.

Hoppas att dem inte smittar.
Inte nog med det så fick jag höra hur tjocka mina fingrar var (utav svullnaden), personen skulle jämnföra och skratta samtidigt.

Två olika personer har sagt "Jag har nog fått din sjukdom", när dem själva haft lite värk för att dem ansträngt sig.
Någon annat som var menat som ett skämt var "Vi får ringa efter en lyftkran så att du kan komma upp i min lägenhet".

Det är inte allt jag har fått höra, men lite av det iallafall.

Vad är det för stöttning? Hur skulle jag kunna försöka tänka positivt när jag fick höra såna saker?

Varför skulle jag fortsätta att visa mig bland folk om det var så folk såg mig?

 

Positivt nog så tog jag mig förbi det efter ett tag. Men orden/rösterna kan fortfarande eka i mitt huvud.
Nu var det inga random personer som sa allt detta heller utan folk jag känner, som står/stod mig nära.

Ville också skriva nu i slutet att jag suttit en bra stund och funderat på om jag ens skulle trycka på "Publicera".
Det är otroligt känsligt. Och jag sitter själv med gråten i halsen när jag tänker tillbaka och skriver ner det här nu.
Och med det så menar jag inte att ni ska tycka synd om mig, jag delar bara med mig av mitt.
Kärlek till er som tar er tid att läsa min berättelse och vill följa med mig på den här resan.
<3

 

Kroppen värker som bara den efter utgången igår. Träffade några vänner och dansade en del och bara njöt av kvällen/natten.
Har inte fått så mycket sömn, så är väldigt trött också.

Bortsett ifrån det så har jag haft det trevligt hemma hos min syster och hennes pojkvän.

 

Är glad över att få ha kommit hem igen till min lilla plutt.

Varit borta ifrån varandra en hel dag, första gången. Tror att hon saknat mig lika mycket som jag saknat henne.
Som man brukar säga, "borta bra men hemma bäst". (:

 

 

Fick knappt någon sömn inatt men idag drar jag hem till min syster och henne pojkvän.
Vi ska äta, umgås, dricka och ha roligt och så blir det utgång mot kvällen.
Jag ska sedan nana över hemma hos dem.

Hoppas att jag slipper ligga och lyssna på deras snarkningar.

Jag och pappa brukar handla på Fredagar men det får bli på Lördag istället.

Men det går väl lika bra och då är jag ju redan inne i Halmstad så slipper han köra den långa biten för att hämta mig.
Menmen, kanske kommer en uppdatering om allt imorgon.
Ser fram emot en trevlig dag/kväll/natt. (:

 

Anpassa mig till hur jag mår och göra så att jag mår bättre. Eller helt enkelt låta mig må som gör just då.

Musik betyder så otroligt mycket för mig. Den har tagit mig igenom mycket, den hjälper mig.

Vad vore livet utan musik egentligen?

 

Att ha sömnproblem är inte det lättaste och med tanke på att jag redan är riktigt trött så gör de inte det hela lättare i vardagen.

Inatt fick jag sova i 2 hela timmar, helt omöjligt att somna om och nu är det knappt ens lönt

att försöka igen med tanke på att jag måste upp senast kl 10.

Ska iväg till min läkare/psykolog och sedan träffa en vän i stan och ta en fika och prata lite.

 

När vi ändå är inne på ämnet så kan jag passa på att vara ännu mer negativ.
Jag förklarar och berättar för alla om mina sovrutiner, men det är som att dem inte lyssnar och tar in det.
Många tror att jag ligger och sover hela dagarna, men så är det verkligen inte.
Men om det kommer en dag då jag ligger i sängen hela natten och somnar först 7 på morgonen,

då är det väl inte så konstigt om jag ligger lite längre in på dagen?

När jag väl lyckats somna (vilket tar sin tid) så vaknar jag hela tiden.
Först sover jag kanske i 10 min, sen vaknar jag och vänder mig, somnar efter en stund men vaknar efter några minuter igen. Och det är så min sömn funkar nu för tiden. Så jag får inte den sömn som jag egentligen behöver.
Så om vi säger att jag somnade kl 11 på kvällen och vaknade vid 9 på morgonen, så har jag fortfarande inte sovit hela 10 timmar.

Beror nog mycket på att jag tänker så otroligt mycket hela tiden, hjärnan vill aldrig koppla av.
Kan inte slappna av i kroppen heller, ligger nog mycket i det också.

 

 

Jag känner att jag på något sätt pratar mindre och mindre om mina problem med folk.
För det första så vill jag inte låta självisk på något sätt och sedan är jag trött på att bara få svar som "ok".
Orkar inte dra en hel berättelse om hur jag mår och få en så enkelt svar. Vill bara ta tillbaka allting då, men det går inte.

En annan sak som jag tycker är extremt jobbigt är att det finns en viss eller vissa personer som tycker att jag får mycket mer uppmärksamhet än dem nu bara för att jag är sjuk. Kan inte hjälpa att jag behöver mer hjälp än vanligt.
Jag tar verkligen åt mig av det, men kan inte göra mycket åt det. Jag hatar att jag tänker mer på andra än mig själv.
Det är inte så att jag njuter av att jag får "mer" uppmärksamhet på detta sättet.
Men är det så att jag hela tiden får höra att folk blir ledsna av det och arga (utan en egentligen så bra anledning) så drar jag mig undan, bara för att det ska kännas bättre för den andra personen. Tyvärr så jag funkar.

Jag sitter hemma ensam det mesta och försöker göra det bästa av allting, så snälla söta rara..låt mig få ha det här.
(Läser den eller dem personerna detta så vet jag att den/dem kommer att känna sig träffade. Jag förstår varför du/ni känner som du/ni gör, men du/ni måste ändå försöka förstå mig och att jag också har känslor precis som alla andra.)

 

 

Jag vet inte riktigt varför, men de senaste dagarna har jag varit tröttare än vanligt. Och vanligtvis är jag väldigt trött.
Kroppen känns konstig, huvudet hänger inte riktigt med och energin är nästan helt borta.
På fredagar brukar jag vara iväg och storhandla med min pappa på dagarna och då passa på att kolla runt i andra affärer också.

Hade planerat denna dagen väl, visste vad jag ville, visste vart jag ville åka och vad jag ville kolla på.
Men blev i stort sätt bara handling, orkade ingenting annat vilket gjorde mig ganska deppig.
Fredagarna har varit en av dem bättre dagarna i veckan och nu får jag vänta en vecka tills nästa gång, om kroppen inte protesterar då med.

Självklart kan jag åka iväg med någon annan, men saken är den att jag trivs med att springa runt med min pappa.
Vi har alltid lika roligt tillsammans när vi är iväg. Händer alltid saker och jag trivs med det, känner mig trygg.

Imorgon kommer en av mina bästa vänner hit och hälsar på. Vi ska dra ut och äta god mat och snacka "skit".
Hoppas på att jag känner mig piggare då så jag inte är något tråkigt sällskap.

 

 

Sen jag var liten har jag alltid drömt om att få leva som i en film. En romantisk film som alltid slutar lyckligt.
Det är ofta som jag föreställer mig det hela, låtsas att det faktiskt är så. Det gör allting så mycket lättare.
Det hemska är att man förr eller senare vaknar upp och inser att det inte riktigt är så, att verkligheten är helt annorlunda.
Men vi alla måste få ha våra drömmar, sjunka in i våra egna små världar ibland.

Jag minns när jag var yngre och var ute och gick. Jag satte i hörlurarna och startade musik som jag tyckte om.
Brukade leva mig in i en egen liten "musikvideo", där allting var pekat på mig och mitt liv.
Det kändes så otroligt bra, även om det låter väldigt konstigt och barnsligt.

Jag är en riktig drömmare och det kan nog alla som känner mig intyga.
Sjunker ALLTID in i mina egna tankar, i min egna lilla värld.
Ibland har jag märkt att jag tänker fast jag själv inte vet vad jag tänker på.

Det kan hända precis när som helst och jag vet inte varför.
Det bara är så, helt enkelt.
(:

 

Denna katten är för underbar, hon lyser verkligen upp mina dagar och gör mig på bättre humör.
Hon växer så fort, vart tog min lilla plutt vägen? hehe.
Hon växer inte bara utan hon blir busigare och busigare för var dag som går också.
Hon hämtar tofsar i badrummet (vet inte hur hon kommer åt dem) och lägger dem överallt. Dem är visst jätte roliga att leka med.
Hon älskar även att gosa. Går och lägger sig bredvid mig i sängen när jag ska sova och går upp först när jag går upp.

I början var det en liten kamp i och med att lilltjejen var lite sjuk, men nu njuter jag av varje stund.
Allting går jätte bra och hon är ett jättebra sällskap.
Lilla ängel, jag älskar dig.

 

 

Undersökningen idag gick jätte bra, var inte alls så farligt som jag trodde att det skulle vara.
Tur var så hade jag min pappa som ställde upp och körde mig och kunde lätta upp stämningen lite.
Själva stötarna var obehagliga, helst när jag fick dem i fingrarna men jag överlevde.
Det går inte att beskriva hur det kändes, var ju små stötar i armarna.^^

Tog ca 1 timma och med tanke på att han som gjorde det hela var skämtsam så kändes det som att det gick snabbt.
Nu ska dem skicka detta vidare till Sahlgrenska i Göteborg som ska ta en titt för att sedan skicka svaren till Spenshult.
Kan ta upp mot 3 veckor innan jag får reda på om dem hittade orsaken till stramningarna/domningarna i armarna.

 

Jag var inte bara nervös innan utan rädd, visste inte hur det hela gick till och att bara läsa ordet "elektriska" fick mig vettskrämd.

Fick bara 2h sömn inatt pga det så är väldigt trött just nu., blir att ta det lugnt ikväll.

 

 

Imorgon är det dags för en tripp upp till Varberg sjukhus, tiden går så snabbt.
Nu flera nätter i rad har jag haft en massa mardrömmar bland annat om denna undersökningen som jag ska göra.
Det är hemskt och blir bara mer och mer nervös. Men jag vet att det kommer att gå bra.

På tal om drömmar så drömmer jag väldigt mycket och det konstigaste är att jag kommer ihåg nästan allt.
Varje morgon när jag vaknar så kan jag komma ihåg minst 5 drömmar som jag haft under natten.
När jag pratar med familj och vänner så kan de knappt komma ihåg en dröm.

Det senaste har det varit mest mardrömmar om allt möjligt och har till och med lyckats drömma en och samma dröm flera gånger vid olika tillfällen, ganska obehagligt. Började fundera lite på vad just mardrömmar betyder.
Sökte på google:

"Mardrömmar har ofta starka känslor av rädsla och ångest för att man ska reagera på dem och minnas dem.. Kan vara riktiga rysare. De berör ofta något viktigt område i ens psyke som man inte lyssnat på tidigare.

Mardrömmen säger; Se, Förstå, Förändra för att läka dig inifrån!

Drömmarna vill befrämja hälsa och helhet. De blir starkare och starkare ju viktigare det är att budskapet går fram. Ofta kopplar en mardröm ihop dagens händelser till tidigare traumatiska upplevelser. Drömarbete här syftar till att se det som varit i ett större perspektiv och försona sig med det, och att göra en förändring i synsätt/förhållningssätt som förändrar rädsla till kärlek. Detta leder till djup personlig och psykologisk växt och frigörelse."

 

 

Idag lägger jag upp ett inlägg för att gratta min älskade pappa på fars-dag.
Jag vill att du ska veta att jag är tacksam för allting som du gör för mig, för att du överhuvudtaget finns.
Du ställer upp för mig så gott som du kan och försöker verkligen och det är jag glad för.
Jag hoppas verkligen att du fått en bra dag idag och glöm inte..jag älskar dig.

GRATTIS.
<3

 

Sänder en massa kärlek till er läsare och till alla dem som står vid min sida, håller min hand och stöttar mig.

Utan er så skulle jag inte kämpa så mycket som jag gör idag. Utan er skulle jag gett upp för längesen.

Att få höra/läsa alla fina saker stärker mig otroligt mycket, det ger mig styrka till att fortsätta.

Jag är tacksam för allt och önskar att jag kunde visa hur mycket det betyder för mig.

 

Jag får ofta en känsla i kroppen som säger "det här är inte jag".

Jag brukade springa, hoppa och vara livfull och galen tillsammans med mina vänner. Nu känner jag mig som en stel isbit.
Det är som att vara fångad i sin egna kropp. Tänk att vakna upp en dag och helt plötsligt inte kunna göra allt som man har kunnat göra innan.
Jag vill återgå till mitt gamla liv, kunna leva och vara mig själv igen.
Jag vet att jag kan träna upp det mesta av den styrkan jag har förlorat, men vem vet hur mycket?

Jag kommer aldrig kunna ta igen all den tid som jag förlorat pga sjukdomen.
Jag önskar att allting vore så mycket lättare.
Jag vill inte tro på att det var menat att det skulle bli så här.

 

Har fått en tid upp till Varberg sjukhus nu den 12 November kl 12.30.
Ska då göra en så kallad Neurografiundersökning där man ska mäta nervernas funktion och aktivitet.

Hur går undersökningen till undrar kanske ni?
Jo, nervernas funktion undersöks med hjälp av svaga, ofarliga, elektriska stimuleringar.
Det kan ibland upplevas som något obehagligt. Själva undersökningen tar ca 1½ timme.

 

Jag är självklart nervös och lite rädd men vet att jag behöver göra det för att få yttligare svar.
Med tanke på att jag dagligen har stramningar i armarna som går ut i fingrarna så skulle jag göra nästan vad som för att få bort det.
Nu är det upp till dem att avgöra om en operation behövs eller inte.
Så nu är det bara att gå och vänta, som är så otroligt roligt.

 

 

Mina utslag på armarna har börjat växa fram mer och mer, kliar emellanåt vilket är sjukt irriterande.
När jag är med andra så kan jag inte riktigt klia tillbaka heller med tanke på att dem verkligen stör sig på ljudet.
Men det är ingenting jag kan hjälpa, kliar det så kliar det och det är väl klart att man kliar tillbaka?

Kroppen värker och jag är otroligt trött, vet inte vad jag ska göra eller vad jag ens orkar göra just nu.
Har varit en jobbig helg detta med massa tankar och funderingar kring allting.
Jag måste lära mig säga ifrån på riktigt när det gäller vissa saker.
Jag får inte bara följa med i stömmen för att alla andra ska vara nöjda och glada hela tiden.
Jag måste börja tänka mer på mig själv.