Som ni ser i rubriken så är jag sjuk. Jag har åkt på en förkylning och febern är även och hälsar på. Härligt va?

Igår så hade jag tre besök inbokade varav jag gick på ett utav dem, tyvärr.
Jag kände att jag inte riktigt ville utsätta min kropp för en massa träning nu när den inte riktigt mår bra och dessutom så kände jag inte för att sitta ner i en timma och prata med kuratorn när jag bara hostar och har mig. Jag tog mig iallafall iväg till läkaren då jag anser att det är viktigt för mig att gå dit. Hur jobbigt det än kändes, så kändes det skönt sen efteråt när det var gjort.

Meningen var att min pappa skulle följa med mig till läkaren, men eftersom att han inte kunde det så blev det att jag gick dit själv. Jag behöver inte ha med någon som jag berättat förut, men det underlättar för mig då jag inte riktigt kan ta emot all information som jag får ibland. Det känns då bra när jag har någon med i rummet som sedan kan hjälpa mig om jag har någon fråga.

Pappa är den som jag kan tänkas att ha med mig, ingen annan för tillfället och det har sina anledningar.

Jag och min läkare pratade inte om någonting speciellt. Det var mest ett besök som han ville ha innan jag ska få min nästa behandling. Även om vi inte pratade jätte mycket om själva sjukdomen så var det både ett roligt och trevligt besök.
Han mätte blodtrycket som vanligt och tydligen så låg mitt undertryck alldeles för högt, men det beror nog lite på att jag är sjuk nu med. Det är ju också så att mitt blodtryck aldrig ligger på det absolut normala, det är någonting som vi räknar med och har lärt oss.

Efter att ha suttit ner och pratat ett tag så begav vi oss bort till behandlingsenheten för att boka in nästa behandling som kommer att bli den 14 september redan. Antagligen så kommer min läkare att titta förbi en snabbis då med.
Jag sade det att jag säkert hade en massa frågor, men jag kom inte på dem just då hur mycket jag än försökte.
Jag måste lära mig att skriva ner varje gång om det är någonting. Jag erkänner att jag är väldigt dålig på det.

När läkarbesöket var färdigt så ringde jag till min ena syster och hörde om jag fick komma dit även om jag var småsjuk. Ville gärna träffa den lilla som igår blev hela 5 dagar gammal. För det har jag väl berättat, att min syster fick ännu en liten flicka den 22 Augusti?
Hon sade iallafall att det var ok, så jag åkte dit och spenderade ett par timmar hemma hos dem och umgicks och busade med den andra lilla ungen också. Köpte även med mig lite fika till oss då jag behövde få någonting i mig innan jag och min pappa skulle handla.

För min del så blev det en lång dag, men det var verkligen värt det. (:

 

Jag pratar knappt om min sjukdom nu för tiden och det är pga att dem i min närhet inte visar något intresse för den.
Så fort den kommer på tal så är det precis som att dem helt plötsligt slutar att lyssna på det jag säger.
Det är inte ofta som jag säger någonting negativt utan det är mycket om mina framsteg som jag vill berätta om. Borde dem inte vara glada för min skull då och faktiskt lyssna och tex säga hur glada dem är för min skull eller någonting liknande?

Jag vill att min familj iallafall ska bry sig. Fråga hur jag mår, hur det går med träningen, något nytt.
Är det för mycket begärt egentligen, ifrån sin egna familj?

Det var hemskt enligt alla när jag kom in i det här skovet. Dem frågade om jag skulle dö och grät i floder.
Men när dem fick veta att jag kommer att klara mig och att jag kommer att få hjälp, då var det inte lika viktigt längre.

Under det här skovet så har jag mest varit jobbig med all hjälp som jag har behövt. Känns det som.
Folk har tagit del utav sina enorma suckar när jag vill någonting.
Jag har inte bett om det här och att fråga om hjälp är det värsta jag vet. Jag frågar enbart om hjälp om jag verkligen behöver det.

Min lillasyster berättade för mig för inte så längesen att hon trodde att jag överdrev det hela och utnyttjade situationen grovt.
Jag fick förklara för henne att så var inte fallet. Och jag kan vara ärlig och säga att hon lyssnade bättre den gången då vi pratade nu sist. Hon har blivit lite mognare med åren och jag tror att hon har lättare för att förstå det hela nu. Frågan är bara om det verkligen är så? Vad vet jag. Jag märker mer och mer hur folk drar en dubbelmoral och inte är helt ärliga. Jag vet inte längre vem jag kan lita på.

 

Den här sjukdomen är allvarlig, den är absolut inte att leka med.
Jag har försökt att dölja den så mycket som jag bara kan, skulle jag då överdriva den?
Jag underdriver den hellre än att överdriva den, faktiskt.

 

Jag kom fram till träningsplatsen i tron om att det skulle bli ett vanligt träningspass. Dock så blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig då min sjukgymnast hade planerat in att vi skulle köra ett styrketest först. Jag hade inget problem med det med tanke på att jag kände mig ganska så pigg i kroppen. Vi körde på och jag fick dessutom svara på en massa frågor där jag ska sätta en skala vilket jag rent ut sagt hatar. Kan inte sätta såna där skalor, det är någonting utav det värsta jag vet. Det blev en massa om och men på varje fråga men vi lyckades svara på alla iallafall..tillslut.

När testet var färdigt så kollade hon på det lite snabbt och kunde fastställa att benen är piggare än förut, men det visste vi redan.
Det märks helt klart när jag tränar och jag känner det självklart själv också i vardagen.
Huvudet/nacken var det ingen förändring på men det är ändå bra och när det gäller armarna så vill hon titta lite extra på dem varje gång nu då hon tycker att jag "svajjar" mycket. Blir att försöka träna och fukusera ännu mer på dem.
Självklart väljer vi inte bort benen någonting, för dem har jag sagt är viktigast enligt mig.

Efter att vi gjort det här styrketestet så hade vi inte jättemycket tid kvar, men jag hann iallafall sitta på cykeln i tio minuter och roddmaskinen i tio minuter. Bättre än ingenting och dessutom så gav styrketestet mig också träning, det får vi inte glömma.

Det var sedan inte lönt att åka hem då jag skulle storhandla med min pappa sedan efter att han slutat sitt jobb.
Fick hitta på lite annat under tiden.

Nästa träningspass är på Onsdag och då ska jag även träffa min läkare samma dag och så har jag dessutom bokat in en ny tid till kuratorn den dagen. Så för min del så blir det en fullbokad dag. Men det är väl lika bra att ta allt på en gång, eller? haha. (:

 

 

I Fredags så körde jag då som ni ser i rubriken gympass nummer nitton.
Då jag hade fullt upp hela den dagen och även besök hela helgen så har det inte blivit något inlägg.

Som ni vet så skulle jag hålla i stort sätt hela passet helt själv utan att ha någon med mig. Fick lägga upp hela passet hur jag ville och köra allt som jag själv kände att jag orkade med. Jag kan ärligt talat säga att det kändes riktigt bra och med tanke på att jag fick bestämma helt själv så körde jag lite mer än vad jag brukar göra. Jag känner själv att jag klarar av det och det är någonting som jag vill göra. Jag känner själv av när det räcker för kroppen, när det är dags att trappa ner lite.

 

Jag började med att ta tio minuter på cykeln och sedan tio minuter på roddmaskinen som är den vanliga uppvärmningen.
Jag körde sedan lite situps och bäckenlyft i kombination med en ryggövning på britsen. Efter det så gick jag och körde lite mer armar och rygg på tre olika maskiner samt några övningar med ett par hantlar. Det blev sedan lite knäböj och hällyft i samband med lite sträckning utav benen som är väldigt bra. Allt kändes riktigt skönt faktiskt.
Får heller inte glömma att jag avslutade det hela med step. Körde även fler såna än jag brukar göra och det är ett framsteg. Förut så orkade jag inte mycket mer än det jag körde men den här gången så gick det. Mina ben är mycket piggare. YEY!

Det blev som sagt mer träning men jag kan ärligt säga att det kändes mycket bättre i kroppen efteråt.

Jag kan berätta en sak som hände efter att träningspasset var slut.
Jag skulle gå emot utgången och gick då förbi rummet där min läkare sitter. Jag insåg ganska så snabbt att han dörr var öppen och kikade in lite när jag gick förbi och såg honom då sitta där inne helt själv vid sin dator. Jag tänkte då att jag skulle ta chansen att prata med honom lite snabbt om han inte var upptagen. Jag gick dit och knackade på hans dörr och han bad mig då att komma in. Det blev att jag satt där och pratade i ca 20 minuter och det kändes riktigt bra. Till en början så berättade jag för honom om det där ortoped besöket jag gjorde som gjorde mig riktigt förbannad. Han blev lite chockad och tyckte då också att jag blev bemött på ett taskigt och fel sätt. Han undrade om jag ville att han skulle prata med någon där uppe om det, men med tanke på att det nu var ett par veckor sedan så känner jag att man inte kan göra så mycket. Jag sa iallafall att han kan nämna det för någon om han vill och han ska även kolla upp om dem verkligen skickade vidare remissen så att jag kan få komma till någon annan specialist som kan hjälpa mig. Jag har fortfarande inte fått någon ny tid till ett annat ställe så jag är lite tveksam. Men som sagt, i och med semestrar osv så förstår jag om det kan dröja lite. Tycker ändå dock att jag borde fått en tid.
Nu ska min läkare iallafall kolla upp det imorgon och har dem inte skickat iväg den så tar han själv hand om det, snällt nog.

Jag gick där ifrån med ett stort leende på läpparna och lämnade även honom med ett.
Vi har ju som sagt väldigt roligt när vi träffas och ett plus är ju att vi har samma humor. (:

Nu blir det träning på Onsdag igen och då kanske jag även ska träffa kuratorn igen.
Så jag återkommer med en uppdatering på kvällen där någon gång och om inte så kommer det upp på Torsdagen.

 

 

 

 

Nu hörrni så är träningen igång igen efter en månads uppehåll i och med semestrar under sommaren osv.
Trots att jag inte tränat på riktigt nu under dem senaste 4 veckorna så kändes det hur bra som helst. Jag tyckte inte att det var extra jobbigt på något sätt utan det kändes bara naturligt och bra. Känns bara bra i kroppen just nu.

Dock så blev det inte så mycket träning idag i och med att vi hade lite att prata om både innan och efter.

Dessutom så hade jag en tid hos kuratorn redan efter 45 minuter så även det gjorde att jag inte hann med allt som jag brukar.

Jag körde iallafall mina pass på cykeln och roddmaskinen. Mycket mer hann jag inte med, tyvärr.
Nästa Fredag ska jag dit igen och då ska jag köra det mesta själv pga att min sjukgymnast har annat att göra då men fick planera in mig iallafall då jag inte vill hoppa över en hel vecka. Hon har hela den veckan fullbokad.

 

Efter träningspasset så gick jag som sagt till kuratorn för att försöka prata av mig lite.
Det gick bra det också även om det känns som att man inte hinner säga så mycket innan tiden är slut igen.
Jag bestämde mig iallafall för att boka in en tid till, till henne.

När dessa två sakerna var gjorda så tog jag med min pappa på en veckohandling så att jag har lite mat här hemma.
Nu har jag precis kommit hem här och satte mig direkt för att skriva det här inlägget så att det är gjort och för att ni läsare inte ska behöva vänta och vänta och undra vart jag har tagit vägen. (Är jag verkligen tillbaka som jag skrev? (: )