Idag var det dags för kastreringen på Nalah. Dem gav henne en vaccination plus att dem ID märkte henne samtidigt.
Allting har gått jätte bra och hon har varit jätte duktig.
När vi kom hem igen så la jag henne i sängen för att hon skulle vakna lite mer bekvämt och inte i en bur.
Hon har precis vaknat till här men är väldigt trött och fortfarande lite dåsig efter allting.
Har hjälpt henne att gå på lådan och försöker få henne att vila lite, men hon ska envisas med att gå och försöka hoppa upp överallt.
Får ha lite extra koll på henne nu när hon vinglar runt här, haha. Stackars liten, men det går snart över. (:

 

 

Haft den bästa helgen på länge. Spenderade den med en helt underbar person som jag har träffat ett tag nu.
I Fredags så blev det handling med pappa som alltid. Efter det så drog vi och hämtade den här personen som sedan följde med hem till min mamma en stund där vi skulle hämta hennes gamla matbord som jag fick pga att hon hade införskaffat sig nytt.

Kan säga att jag är riktigt nöjd, så tack så hemskt mycket mamma.

Vi kom hem till mig lite senare på kvällen och då ställde vi oss och gjorde god mat.
Lördagen spenderade vi en hel del tid ute faktiskt, var så fint väder så fick passa på.

Var nere och köpte en varsin glass och gick en ganska lång runda, väldigt mysigt.

Lite senare på kvällen gick vi till en kina restaurang och åt lite gott, även då så gick vi en runda i det härliga kvällsvädret.

Idag tog vi det mest lugnt. Tog vara på tiden vi hade kvar tillsammans innan han skulle åka hem vid 18.00 tiden.

Just nu är jag så otroligt glad. Känslan i kroppen går nästan inte att beskriva. (:

 

 

Igår så var det exakt två år sedan som jag åkte in till akuten och fick reda på att sjukdomen var tillbaka.
Idag är det exakt två år sedan som jag blev inskriven på Spenshult.

 

Jag hatar dessa två dagarna. När dem kommer så växer ilskan inom mig och jag kan knappt tänka på någonting annat.
Glömmer aldrig vad som hände, hur allting gick till eller hur fel läkarna och läkaren gjorde enligt mig.
Än idag så känner jag att jag inte hade behövt bli så sjuk som jag verkligen blev. Hade läkaren på Spenshult bara satt igång med medicineringen direkt istället för att säga "vi väntar, det kanske går över", så hade jag blivit bättre direkt och inte sämre och svagare för varje dag som gick. Allting hade varit annorlunda idag, antagligen mycket bättre.
Många besvarar detta genom att säga någonting i stil med "Tänk inte på det, ingen kan ändra på det så glöm det som hände.".

Men hur skulle jag kunna glömma det?
Jag vet att vi inte kan gå tillbaka i tiden och förändra någonting, men att be mig glömma är att ta i.
Man kan inte glömma vissa händelser i ens liv, inte så stora och allvarliga som detta.
Mycket energi går åt till att vara arg över någonting, men jag kan inte hjälpa det.
Blir ilsken när jag tänker på att det kunde ha varit annorlunda på ett bra eller bättre sätt, det är mitt liv vi pratar om.
Jag har fått ge upp mycket, fått ändra min syn på saker och ting.

Jag får tänka annorlunda, går miste om saker och lever på ett sätt idag som jag själv inte vill.

DET plus mycket annat och det är tack vare sjukdomen.

Tänkte skriva till lite positiva saker så att allt inte blir så negativt, men vad finns det för positivt när det gäller denna saken?

Här nedan ser vi bilder på hur jag såg ut när skovet kom tillbaka då för två år sedan.
En hemsk syn och hur kunde vissa inte se hur dåligt jag mådde?

 

Idag tog jag tag i storstädning här hemma och med det så menar jag att jag rensat i alla lådor och gjort i ordning.
Det här skulle jag ha gjort för längesen men det har aldrig blivit av då jag inte riktigt orkat. Och med tanke på att det bara har blivit stökigare så har det inte varit särskilt lockande att göra det. Men nu när det äntligen är gjort så ska jag försöka att hålla det så.

Har även torkat av och dammsugit i lägenheten vilket behövs göra lite oftare när man har katt.
En rolig sak är att Nalahs alla små leksaker har varit borta ett bra tag men igårkväll så hittade jag dem alla på samma ställe under soffan, knäppa katt. Hon blev överlycklig när jag rotade fram dem igen och var sedan igång hela natten, haha.

Nu har hon varit väldigt kelig och legat i min famn hela kvällen och gosat.
Har varit upptagen med en massa hela dagen, så nu får jag ge henne lite extra uppmärksamhet. (:

 

 

Min läkare har alltid sagt att han vill träffa mig var tredje månad. Nu har jag inte hört någonting ifrån honom sen jag var där sist vilket var runt den 10 Oktober någon gång. Inga blodprov har heller tagits sen dess så jag har inte någon koll alls på hur läget är, får utgå helt ifrån hur jag mår och känner mig. Jag borde väl ta kontakt med dem och få en tid inbokad.

Måste ta upp med honom att dem måste göra någonting åt stramningen i armarna, för så här vill och kan jag inte ha det.

Dem stramar mer och mer och jag kan inte höja dem utan att det stramar till.

Det är obehagligt och gör att det blir jobbigt att göra vissa saker.

Sen i och med stelheten i kroppen så tror jag att det vore bra för mig att gå på massage.
Det minns jag att sjukgymnasten reagerade på sist. Hon sa att hon inte behövde känna vid axlarna för att hon ser direkt hur stel jag är.

Det har blivit som en svullnad och det är fler som har reagerat på det nu.

 

 

 

 

Folk blir skrämda, rädda för att vara sig själva idag och det är pga att vi människor nu för tiden ska döma en annan person innan vi ens lärt känna den. Folket ser skalet men bryr sig knappt om vad som finns innanför. Vi har svårt för att acceptera andras fel och brister även om vi alla har dem och är vi sjuka eller har ett handikapp så är vi plötsligt mindre värda. Är man lite överviktig eller kanske lider av något hudproblem så som finnar eller liknande, då är man äcklig. Har man inte alltid ett leende på läpparna så anses man vara ett "emo".

Ett litet fel steg, ett litet steg åt fel håll och man passar tydligen inte in i mängden längre. Är det så här vi vill ha det?
Mitt svar är iallafall nej. Jag vill att det blir en förändring. Vi ska ta hand om varandra och umgås som normala människor och inte trampa ner på någon annan. Den där människan som mår mindre bra, som sitter själv i ett hörn och inte vågar sticka ut, inte vågar göra sin röst hörd och känner sig misslyckad, hatad..den som känner att "här passar inte jag in", det kunde lika väl ha varit du. Alla borde tänka på hur det hade varit att gå i den här personens skor. Ingen vill känna sig osynlig innerst inne även om det ibland kan kännas bättre för att slippa synas. Vi kan ändra på det här, det vet jag. Hoppet om mänskligheten är inte ute än. Svälj stoltheten och se dig omkring, se hur världen inte kretsar kring enbart en enda person. Vi är flera och tillsammans kan vi göra skillnad. Vi kan göra det här stället till en bättre plats om vi bara hjälps åt och kämpar för det. Jag vet också att jag inte är ensam om att känna och tänka så här, så vad väntar vi egentligen på?
Det här ska vara en trygg plats för oss alla och vi ska alla kunna ta plats och del av den.
Jag menar absolut inte att ingen gör någonting och heller inte att alla är likadana. Med andra ord så drar jag inte alla över en kant.

Men det finns så otroligt många som faktiskt borde tänka till en extra gång.

Anledningen till att jag skriver det här är för att jag behövde skriva av mig.
Har så många tankar i huvudet ikväll/inatt och ville dela med mig av denna tanken.
Hade kunnat sitta och skriva så mycket mer om just det här, men någonstans kände jag att det är bäst att inte skriva för mycket.
Vi får inte glömma att vi alla är vackra på vårat egna sätt och vi är aldrig mindre värda än någon annan.
Vi är olika och borde se det som en positiv sak, för hur roligt hade det varit om alla var likadana?

 

 

Mamma kom och hämtade mig och Nalah runt 14.00 tiden idag för att köra oss till veterinären.
På vägen in dit så satt dem båda två och sjöng för fullt i bilen för att lätta upp stämningen lite, bra underhållning.
Vi fick stanna till lite snabbt också pga att det hände en liten olycka med lilltjejen eftersom att hon inte hade gått på kattlådan innan vi åkte. Hon var också väldigt rädd och nervös. Både jag och mamma kände en liten doft som växte sig starkare och starkare.

Våra näsor gick i ett och tillslut så kollade vi på varandra, nickade och skrattade till innan vi svängde av.

Det löste sig iallafall och vi kunde snabbt rulla vidare igen.

 

Väl där så pratade vi och Nalah blev undersökt. Dem tycker också att det är lite konstigt att hon inte blivit bättre och nu ska hon medicineras med någon ny medicin i 4 veckor. Hjälper inte denna medicinen henne så kan dem inte göra mycket mer utan då måste jag åka upp med henne till ett större djursjukhus där dem får undersöka ännu mer.

Stackaren, jag hoppas att det här hjälper henne nu så att hon slipper all denna skiten.

Hon fick även mer speciell ID mat plus att vi beställde en tid för kastrering.

När vi väl kom där ifrån så åkte vi vidare till apoteket för att hämta ut grejerna.
Vi hälsade också på några av hennes jobbkamrater lite snabbt när vi ändå var i närheten.
På hem vägen så var Nalah väldigt tyst och lugn i baksätet, skönt det.

Har även fått prata lite med mamma och vi har haft roligt som vi alltid har tillsammans.
Tack ännu en gång för att du körde för oss och för att du följde med, det betydde mycket för mig.
Glöm aldrig att jag älskar dig mamma, otroligt mycket. <3

  

 

Idag fick jag ringa till veterinären igen pga att Nalah fortfarande inte riktigt är bra i magen. Så imorgon ska hon dit igen på undersökning för tredje gången, stackarn. Hon har redan gått på två olika medicineringar för magen men ingenting har hjälpt.

Nu sist så fick hon äta antibiotika i 10 dagar. Vad ska hon få denna gången tro?
Hon är helt frisk i övrigt, det är bara magen som inte fungerar som den ska.
Tycker så synd om min lilla tjej, men jag släpper inte taget om henne. Det kommer att bli bra.
Min älskade mamma har lovat att köra oss dit imorgon, ska bli roligt att träffa henne.
Hon har inte träffat Nalah på väldigt länge heller, inte sen hon var en liten bebis.

Nu är hon inte så liten längre utan hon växer som bara den.
Älskade katt. <3

 

Annars har det inte hänt så mycket annat idag. Har städat av lite här hemma i brist på annat.
Har även letat som en galning efter ett papper som jag verkligen behöver men som helt plötsligt är borta.
Det är så typiskt mig att slarva bort papper som sedan alltid kommer fram igen av någon anledning när de inte längre behövs.

Blir galen på det här, på mig själv. Dumma dumma Alexandra, skärpning!

 

 

Jag har haft en underbar helg med en underbar person. Även om vi inte har gjort spec mycket så har vi väldigt roligt tillsammans.
Dessutom så kan det vara skönt att bara ta det lugnt ibland. Eller vad säger ni?

Enda sen sjukdomen kom in i bilden igen och jag blev väldigt sjuk så har jag förlorat hur många vänner som helst. Har inte känt att någon accepterat mig för den jag blev då och har alltid frågat mig själv hur jag ska kunna acceptera det hela och mig själv om ingen annan gör det. Men den här personen jag träffar nu får mig att tänka annorlunda. Hen accepterar allting med mig,

stöttar och vill alltid finnas där och jag känner sanningen i dem orden.

Man ska ta vara på det man har och försöka att inte tänka på allt man förlorat eller allting som man gått eller går miste om.
Att acceptera det som sker i ens liv är viktigt, på så sätt kan vi ta oss mycket längre och en dag vara stolta över oss själva.

Blev en ganska lång dag med pappsen idag. När han först hämtade mig så sprang vi in på ica och handlade munkar som vi sedan tjockade oss med i bilen på väg in mot staden. Där efter så drog vi in till biltema och köpte lampor och sedan vidare till Rusta en runda och efter det till Eurostop en snabbis där vi var inne och köpte lite saker som jag behövde.

Vi avslutade allting med att storhandla på Maxi, som alltid på fredagar vilket ni nog vet. (;

Tråkigt väder har det varit hela dagen idag, regnat och regnat.
Hoppas att det slutar snart och att solen tittar fram imorgon igen utan att ha med sig det blöta och blåsiga.
Lördag imorgon och då får jag besök av en speciell person igen och jag längtar redan.

 Jag vet att du läser det här pappa. Jag vill bara tala om ännu en gång hur tacksam jag är över att du ställer upp så
mycket för mig och finns där så mycket du kan samt att du får mig på glatt humör. Jag älskar dig.

 

Var nyss ute på en promenad igen, gick lite längre än till badet. Så skönt att vara ute och gå med musik i öronen.
Kan knappt förstå själv att jag gör det här, att jag ger mig ut helt ensam när det så länge varit en stor rädsla för mig.
Jag vet fortfarande att om jag skulle ramla så skulle jag inte kunna ta mig upp själv. Innan tänkte jag på varje steg jag tog, varje steg gjorde mig nervös, för tänk om det händer? Så tänker jag inte riktigt längre. Självklart faller tanken in ibland. Men förr var den ständigt där, vågade knappt gå överhuvudtaget. Men nu har jag som sagt bevisat för mig själv att jag kan det här, jag har blivit så mycket bättre och jag vågar absolut mer. Och det kommer att bli så mycket bättre med tiden, det vet jag. Jag kämpar på, för nu jävlar! (:

 

 

Gick upp klockan 08.00 för att sedan bege mig in till stan på möte. Gjorde mitt sista test ang utredningen av ADHD.
Vi pratade lite och det lutar åter igen mot ADD plus att jag har inlärningssvårigheter.
Nästa gång ska vi ha ett möte tillsammans med en läkare och där ska vi då diskutera det hela och antagligen prata om att kanske börja med någon medicin som förhoppningsvis ska hjälpa mig med koncentrationen osv. Men dem måste också kolla så att jag kan äta sånt med tanke på blodtrycket och sådana saker.

 

På vägen hem så fick jag även en burk med lite kakor som en kär ?släkting? som jag knappt träffar bakat till mig. Gulligt!

Hemma så lade jag mig ner lite för att vila pga väldigt dålig sömn inatt.
När jag vaknat till igen så gav jag mig ut på en promenad, ensam. Duktig flicka.
Blev ner till badet igen och sen tillbaka. Inte lika långt som igår, men det duger för mig idag känner jag.
Ska försöka gå lite varje dag, hoppas att det håller i sig så här.
Märker när jag går att det ena benet känns konstigt/annorlunda, men det har jag sagt länge nu utan att läkaren bryr sig.
Får ta och prata med honom nu innan jag byter läkare och allting sånt eftersom att dem säljer spenshult.
Att dem ska sälja fick jag reda på idag bara. Trodde att dem bara skulle skicka iväg alla reumatiker. Aja..
Jag har haft en bra dag iallafall och det fina vädret kan man inte klaga på.
Hoppas att ni också mår bra!
(:

 

Får bli två inlägg idag, men det är ju bara positivt.
Jag kom nyss in igen efter att ha varit ute själv och vandrat i en timma. Trodde jag aldrig att jag skulle våga, inte helt själv.
Jag är så glad över att jag gjorde det, så himla skönt.
Gick och lyssnade på musik samtidigt och tog det i min takt och det gick hur bra som helst, så det kommer jag göra om flera gånger.

Ett framsteg plus att jag besegrat ännu ett hinder. Tummen upp för mig idag!

(:

 

 

Vilket härligt väder vi har haft de senaste dagarna. Solen tittar fram och det blir varmare ute. Hur glad blir man inte?
Våren är verkligen här och det får vi njuta av. Nu är det inte långt kvar till sommaren vilket är den bästa årstiden, tycker jag.
Idag åkte mitt besök hem, så jag ska ta tag i lite städning som vanligt och sedan försöka ta mig ut lite.
Behöver röra mer på mig och alltid skönt med frisk luft och nu känna solens strålar försiktigt nudda vid huden.

Nalah njuter också. Har rullat upp och öppnat fönsterna här hemma och där ligger hon och nosar och tittar ut nästan hela dagarna.
Jobbigt bara att hon visar ibland att hon verkligen vill gå ut men inte får. Känner mig lite taskig, men så här det får vara.
Får skaffa en sele till henne och ta ut henne på promenader ibland, det skulle hon säkert tycka om. (:

 

Idag har det varit en riktig städag för min del. Har städat, lagt och hängt in tvätt, diskat och lite annat.
Vet inte varför jag får energi till sånt just när jag inte känner mig helt frisk.

Runt 19.00 tiden kom min pappa och lillasyster hit för att kolla på finalen av melodifestivalen med mig.
Vi fixade en massa gott att tugga på och har haft en riktigt trevlig kväll.
Sanna Nielsen tog hem priset och får tävla för Sverige i Eurovision i år, spännande.
Hon är duktig, men jag tror inte att hon kommer att gå så långt..men man ska väl inte säga för mycket.

Dem är fortfarande kvar här hemma hos mig och myser lite, vet inte när dem ska åka hem.
Imorgon får jag lite besök igen vilket jag ser fram emot, så får väl försöka att inte somna allt för sent inatt.
Förra natten fick jag knappt någon sömn alls pga förkylningen.
"Roligt" att den är och hälsar på, men nu tycker jag allt att det är dags för den att ge sig av igen. 

Hoppas att ni har haft och har en super trevlig kväll!

 

 

Det har varit en bra dag idag. Först drog jag in till staden för att gå på ett möte som jag hade inbokat. Efter det så drog jag till Maxi för att storhandla med pappa som vi gör varje Fredag. När handlingen var klar så åkte vi hem till min syster för att hämta lite kattmat eftersom att jag var i stort behov av det. Min katt äter en speciell mat som inte finns att köpa i en vanlig affär. När det var klart så hämtade vi min yngre syster som ville åka in till stan och äta. Blev att vi satt oss på någon kina/thai "restaurang" vilket passade bra med tanke på att jag och min pappa älskar den maten. Mums. Nu har jag precis kommit hem igen och ska bara ta det lugnt resten av kvällen.

Imorgon är det Mello final och jag hoppas på att jag får besök då så att jag slipper sitta och titta själv.

 

 

Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Har under en längre period varit småförkyld men först igår slog den till på riktigt den jäveln.
Ögonen och näsan rinner som bara den, känner mig hängig. (som vanligt.).

Är det inte det ena så är det de andra, alltid någonting. Blir så utmattad av allting.
Känns som att jag är sjuk hela tiden nu, på ena eller andra sättet.

Går nog över snart.
Känns som att jag är väldigt gnällig och det är inte så att jag vill att folk ska tycka synd om mig.
Förlåt om det varit väldigt många negativa inlägg nu det senaste, det kommer att bli bättre.

 

Haft besök sen i Fredags men nu är jag ensam igen. Har inte riktigt kunnat uppdatera här.
Jag mår fortfarande inte helt bra men känner mig mycket bättre. Har inte så värst ont i magen, det är mer att jag känner mig konstig.
Vet inte vad det är som händer eller vad det är som jag åkt på men får besöka läkaren nu i veckan om det inte ger med sig.

I Fredags var jag ute med två vänner, det var karaoke kväll här i närheten där jag bor. Väldigt trevligt och roligt.
Dock så hände det en liten olycka när vi skulle gå hem till mig. Någons fot kom ivägen för min fot när jag skulle gå, så jag snubblade och föll rakt ner i asfalten. Jag som inte riktigt orkar ta mig upp än fick hjälp av en av vännerna som lätt drog upp mig igen. När vi sedan hade gått en liten bit till så märkte jag hur det sved i ena benet när jag gick, så jag kände med handen vid knäskålen och märkte att handen blev väldigt blodig. Jag hade då lyckats skrapa upp hela knät när jag föll ner på marken. Typiskt att det skulle hända mig.

 

Sen i lördagskväll så fick jag hjärtklappning som höll i runt 1-2 timmar.
Ingenting som jag direkt led utav, känner att jag är van vid det där nu.

Tur att jag haft en så otroligt underbar människa på besök som tog väl hand om mig hela tiden.
Du är guld värd. <3