Det är kallt, riktigt jävla kallt och kroppen värker. Känns som att det knappt finns någon värme i lägenheten.
Kroppen är stel som bara den och jag känner mig fortfarande väldigt nere.
Jag var hemma från praktiken idag, kände att jag verkligen inte orkade.
Jag ställde till och med in handlingen med pappa.
Jo, men..härligt va?

Jag hoppas verkligen att någonting positivt händer snart, eller att jag iallafall får något positivt besked.

Det behövs verkligen nu om jag ska klättra yttligare några steg uppför stegen och inte falla neråt.

Berättade för en person idag hur ont jag har i kroppen just nu och fick bara ett vanligt enkelt "ok" tillbaka

innan jag åter igen fick höra hur den personen babblade på om vad som händer i den personens liv just nu, nästa steg.
Jag är så trött på att hela tiden försöka, att hela tiden ge men att aldrig få någonting tillbaka.
Hur svårt är det att säga "hur mår du?" eller iallafall visa lite medlidande till en annan människa?

 

Jag börjar få svårt för att hålla tillbaka, ilskan växer och jag kommer snart inte att kunna kontrollera mig själv.
Allting i hela kroppen spänner sig och jag gör ingenting annat än att tänka på allting.
Jag vill att det ska släppa nu, det är snart mer än vad jag klarar av.
Men att ge upp finns inte med i tankarna, och det är bra.

 

 

Fick nyss höra en sak som gjorde mig riktigt upprörd. Är både ledsen, arg och besviken.
Satt mig på träningscykeln en stund nästan precis och "plågade" benen lite. Det känns verkligen och hela kroppen skakar.
Sen satt jag och funderade lite, är det vad som krävs för att jag ska sätta mig där?
Behöver jag verkligen känna ilska för att träna lite på egen hand?

 

 

Ja, som ni redan förstått så var det sjätte dagen på praktiken idag. Gick väl bra, men känt mig otroligt hängig hela dagen.
Förkyld men känns samtidigt som att det är någonting annat på gång också. Någonting som väldigt sakta är på väg att bryta ut.

Det har varit jobbigt att ha ett leende på läpparna idag och försöka vara positiv. Mycket för att jag inte känt mig helt kry, men även för att det är så mycket tankar som far runt i huvudet just nu. Får ingen direkt vila, allting bara snurrar runt och jag får inte stopp på det.

Hittade iallafall en liten hylla ute på loppisen som var väldigt sliten, så jag tog med den in för att fräscha upp den lite.
Har bara hunnit med att lägga en vit grundfärg. Försöker fundera lite kring vad jag ska göra med den.
Vilken färg? Något mönster?
Det återstår att se på Fredag. Den kommer iallafall bli finare än den var förut, det kan jag lova.

 

Nu återstår det att försöka få lite mat i magen innan jag tänker lägga mig och vila en stund.

 

 

Var hos veterinären idag med lilla Nalah eftersom att hon fortfarande har lite problem med sin mage osv.
Hon mjauar även väldigt mycket här hemma vilket antagligen är pga att hon börjar bli könsmogen.
Dem gjorde en undersökning och beslutade sig för att ge henne p-piller och antibiotika samt ny mat.

Dem avmaskade henne igen med någonting starkare nu eftersom att hon blivit större.
Så jag hoppas verkligen att lilla tjejen blir helt bra nu, lider med henne.
Allt annat var iallafall bra. Hon vägde som hon skulle, pälsen såg bra ut och ja..tur det! (:

 

Praktik imorgon, uh. Ser inte fram emot det längre men vi får se hur det går.

 

 

Jag måste ju säga det att det varit en av de tråkigaste dagarna jag haft på länge.
För det första så hade jag ingenting att göra så jag satt bara och små ritade lite tråkigt i brist på annat. Sen på lunchen så åt jag lite yoghurt och fick väldigt ont i magen, har för övrigt mått lite si så där idag. Och den där taxi chauffören jag åkte med i morse verkade inte ha koll på någonting. Toppen när det var första gången som jag åkte helt själv. Först satt han och åt i bilen medans han körde, och när han skulle hämta upp en annan äldre människa så satt han först och kollade på facebook i väntan på henne och sedan fick hon inte riktigt någon hjälp med att komma in i bilen. Inte nog med det så tänkte han släppa av mig på helt fel ställe först, i en helt okänd gränd där jag aldrig varit förut. Borde dem inte vara mer uppmärksamma?

 

Nåväl, jag kom fram i tid iallafall.
Hoppas på att det blir bättre nästa gång.

 

 

Det blev ingen praktik idag för min del. Har fortfarande så otroligt ont i kroppen och orkar inte riktigt anstränga den på något sätt.
Vet inte om jag borde börja överväga att äta något typ att smärtstillande iallafall?
Gillar verkligen inte dessa tabletter och om jag verkligen inte behöver så tar jag inga.

Vissa tänker "lite ont i kroppen gör väl ingenting. Du ska ju inte röra dig så mycket".
Men mitt ont i kroppen gör ondare än vanligtvis, kan inte beskriva hur ont eller på vilket sätt det gör ont.
Kan knappt vända mig i sängen utan att jag får ur mig ett ljud "uuuggfhh".

På tal om annat så är det otroligt kallt i min lägenhet (eller så är jag helt plötsligt väldigt känslig när det gäller kyla!?)
Brrr, gillas inte. Min kropp vill ha värme och jag vill inte behöva ställa mig i duschen varje gång jag behöver det.

 

 

Uh, blir mer och mer förkyld för varje dag som går nu, har även ont i kroppen så kan knappt röra mig.
Skulle varit iväg idag på möte, men fick avboka det. Känner att jag inte orkar ta mig någonstans.
Men jag tänker ta mig till praktiken imorgon iallafall, hoppas på att det inte blir värre bara.

 

Hade det super trevligt igår. Först så drog jag och en vän till Gekås och shoppade lite, mer än vad som behöves, uh.
Sedan drog vi och köpte kinamat som vi åt hemma hos mig. Hjälpte även henne att färga håret.
Sen lite senare på kvällen så drack vi lite gott för att sedan dra ut en sväng på krogen här där jag bor.
Där träffade vi några vänner och bekanta som vi hade väldigt roligt med. Träffade några nya personer också, kul!
Blev att socialisera sig och dansa en hel del.

Turen var på min sida kände jag ett ögonblick där. En äldre kvinna var väldigt onykter och vinglade omkring.
Hon tappade balansen och flög rakt in i mig som också tappade balansen och föll halvägs ner mot golvet innan en annan person som stod bredvid mig fångade och lyfte upp mig igen. Hade han inte gjort det så hade jag också hamnat på golvet och inte riktigt kunnat ta mig upp, det hade blivit riktigt jobbigt för mig. Tur att han stod där, såg allting och reagerade så snabbt. 

Måste säga det med att så många komplimanger och fina kommentarer som jag fick igår ifrån folk har jag inte fått på länge.
Kände mig så otroligt glad och värdefull. Sånt behöver alla höra ibland!

En annan positiv sak var att jag gick ut utan att försöka dölja utslagen på mina armar. Första gången som jag vågade det. Men hade en liten plan om någon skulle fråga om dem, då skulle jag bara säga att det är värmeutslag. Ser ut som det.

Men ingen verkade lägga märke till det som tur var.

 

Iallafall så blev det inte många timmars sömn så har varit riktigt seg och trött idag plus att kroppen värker som bara den.
Hade lite kinamat över från igår, så jag behövde inte stå och göra mat idag. (:

 

 

Idag så var min syster sjuk så det var första gången som jag drog iväg dit helt själv. Gick faktiskt jätte bra.
Tydligen så jobbar en tjejkompis som jag inte träffat på länge där på den avdelningen jag är på. Så hon sitter i rummet bredvid.

Så sista timmen så satt jag hos henne och en annan och umgicks och delade en massa skratt, kul!

Imorse så fick jag vänta ca 20 min på att taxin skulle komma. Antagligen försenad pga snöovädret.
Det värsta var när jag såg att en hel färdtjänst buss dök upp och skulle hämta denna gången, det kändes inte jätte bra.
Men nu har jag fått åka den för första gången också. Jag vet ju själv om att det kan bli den ibland, tyvärr.

Väl på praktiken så fortsatte jag iallafall med lite kort till alla hjärtans dag.
Sedan handling med pappa såklart och nu är jag äntligen hemma igen.
Blir att ta det lugnt resten av kvällen. Får busa och kela en massa med katten som verkar ha saknat mig. (:

 

 

Har legat i sängen nu med hjärtklappning i över en timma, det vill inte ge med sig verkar det som.
Jobbigt att känna hur det dunkar på och samtidigt vara anfådd utan att man ens rört sig.
Jag är inte stressad på något sätt, utan det bara kom helt plötsligt.
Jag är van eftersom att jag burkar få det, men borde inte komma överhuvudtaget.

Jag vill verkligen inte åka in till akuten för det, jag vet att de kommer lägga in mig igen vilket jag inte vill.
Och sist jag var inlagd för det så kunde de inte riktigt hitta vad det var som orsakade att jag hade det.
Dem visste inte varför det krampade eller varför hjärtat dunkade på som om jag sprungit flera mil.

Jag orkar inte bli inlagd en gång till, till nästan ingen nytta alls.

Min läkare reagerar inte på det heller även om han märker hur det bultar och att pulsen är alldeles för hög alltid.
Kanske borde jag bara ignorera det och tänka "det kommer att gå över, det är säkert ingen fara."?

 

Fick höra en gång att det kan bero på sjukdomen.
Men jag vet fortfarande inte vad jag tror. Har aldrig haft det här problemet i tidigare skov.
Men det är väl den "anledningen" jag får köra med nu och hoppas på att det är ofarligt.

 

Fjärde dagen avklarad på praktiken. Känns riktigt skönt att få komma ut och göra någonting, men fortfarande lite ovant.
Har inte fått någon riktig kontakt med dem andra som praktiserar där, förutom min syster då.
Jag brukar kunna få bra kontakt ganska snabbt med nya personer, men den här gruppen var svårare.
Vet inte varför, men jag vet heller inte hur dem funkar eller vad dem gått igenom.
Dem har kanske svårt för att säga "hej" till nya och börja en konversation.
Jag tycker iallafall att man säger hej och välkomnar de personer som kommer in, som inte varit där förut.
Det ger den/dem nya person/personerna en trygghet och man känner sig mer accepterad.
Men när man sätter sig där och folk bara tittar på en lite då och då utan att säga någonting..det känns lite konstigt.

 

När jag ber om hjälp för någonting, så är det för att jag själv känner av att jag inte orkar själv eller klarar göra det.
När jag frågar så har jag redan bestämt mig för att jag behöver din hand just i den stund.
Jag skulle aldrig be om hjälp om jag vet om att jag verkligen inte behöver den.
Jag vill klara allting själv och gör allting som jag klarar av.
Därför så vill jag inte höra en suck när jag ber folk eller höra ord som "meh" eller liknande.
Jag vill se ett leende och kanske till och med höra "klart att jag hjälper dig" eller "självklart".
Annars är det lätt hänt att jag tar det fel, som om ni inte vill och tycker att det är jobbigt.
Får jag det intrycket så drar jag mig undan från sakerna istället, så att jag inte behöver be någon om hjälp.
Och jag ska egentligen bekämpa det, inte knuffa det åt sidan.

Anledningen till att jag skriver detta är för att jag hoppas på att folk läser det och tar åt sig och till och med tänker på det tills nästa gång.

Känns som att jag hör dem där suckarna allt för ofta nu för tiden och vissa verkar tro att jag bara utnyttjar situationen.
Men varför skulle jag göra det? Varför skulle jag vilja ha hjälp upp tex, när jag känner att jag klarar det själv?
Jag kämpar varje dag för att bli bättre, för att jag ska klara precis allting själv. Varje dag så gör jag allt jag kan för att slippa känna smärta och allt för att tankarna som snurrar i mitt huvud ska bli mindre och mindre. Jag försöker även att kämpa emot rädslan som går igenom kroppen och hitta den lilla energin som jag ibland har turen att finna.

Är det någon som tror någonting annat, så känner den personen uppenbarligen inte mig.

 

 

Idag blev det en tripp ner till Landskrona för att gå på dop. För tre månader sedan fick min ena kusin en underbar liten son vid namn Elliot.
Eftersom att jag och min familj aldrig är där nere så var det inte världens lättaste att hitta dit vi skulle.

Tur att vi iallafall tillslut kom fram och kunde andas ut.
Efter dopet så var vi alla bjudna hem till dem för lite fika och sådant, väldigt trevligt.
Tyckte att det var jätte roligt att träffa alla igen, blir mer och mer sällan nu för tiden känns det som. Tråkigt.

Senare mot kvällen när det var dags för hemfärd så bestämde jag mig för att åka hem till en vän och ha filmkväll.
Var där i ca 6h men är nu "äntligen" hemma igen. Ska leka och mysa en stund med katten nu innan sängen väntar.
Har legat/suttit konstigt hela kvällen och det känns verkligen i ryggen just nu, värker som bara den.
Hoppas att ni har det bra, sover och drömmer fina drömmar inatt.

 

Till att börja med så vill jag bara tala om att det gick jätte bra att åka med taxin, lite nervöst i början men det släppte snabbt.
Hade dock sällskap med mig och det underlättade en hel del, men det kommer nog att gå lika bra sedan när jag åker själv.
På praktiken så fortsatte jag med dem krukor som jag hade påbörjat förra gången, min syster gjorde lika så.
Kom på det nu..har jag nämnt att min syster ska praktisera med mig nu ett litet tag?
Mer som ett stöd, så att jag har någon där som jag känner och som kan hjälpa mig om det behövs.

Iallafall, efter praktiken så drog vi till Maxi för att köpa någonting att äta. Sedan blev det storhandling med pappa.

 

Nästa gång blir på Tisdag och då ska vi göra annat, tex lite kort inför Alla<3dag.
Vi får väl se, kan bli roligt. Älskar att vara kreaktiv och hitta på saker.

 

 

Jag fick min lillasyster att byta bilden här ovanför idag eftersom att jag tröttnade på att den ändrade bild.

Tyckte att det var jobbigt att se hur den blinkade hela tiden, om och om igen.
Hon passade även på att fixa lite i texten här bredvid så att allting blev centrerat, så som jag vill ha det.
Jag har en liten tvångstanke att allting ska vara jämnt, annars får jag en liten panikkänsla i kroppen.

Imorgon ska jag till praktiken för andra gången och jag ska även för första gången åka med taxi. (färdtjänst).
Känns lite så där just nu, försöker att inte tänka på det allt för mycket.
Känns mycket lugnare när jag vet att jag inte behöver åka själv de första gångerna.
Jag hoppas att det kommer att gå bra och att det känns bra att träffa alla nya människor där.

 

 

 

Idag var det egentligen bara meningen att jag skulle dit och prata om tider, dagar osv men blev att jag stannade i 2h.
Blev visad runt och fick även påbörja en målning av en kruka, eller två.
Det var väldigt tomt där idag. Någon var sjuk, någon sa att det var studiedag och dem andra vet jag inte.
Men det var ändå lite skönt nu när det var första dagen. Kunde bara ta det lungt och kolla runt lite och så.
Vi bestämde iallafall att jag ska vara där 2 dagar i veckan. Från 10.00 - 14.00, Tisdagar och Fredagar nu i början.
Jag hoppas att det kommer att gå bra. Det är mest färdtjänsten jag tycker är jobbig.
Pratade med samordningsförbundet om det idag och dem förstod, dem ska även hjälpa mig att jobba med det.
En av dem ska åka med mig i taxibilen nu i början, så jag behöver inte göra det helt själv. Skönt.

Hur känner jag just nu?
En liten lättnad.
Är fortfarande inte jätte glad i det hela, men som sagt, det är mest att jag ska behöva åka färdtjänst som stör mig.

 

 

Nu är det inte många dagar kvar tills jag ska på möte där jag ska börja praktisera.
Ju närmare den 7 kommer, ju mer panik får jag.
Jag har försökt att prata med folk som står mig nära om det här, tex min familj, men ingen verkar förstå min rädsla.
Innan jul så satt jag med de två personer som hjälper mig med saker och ting. Vi planerade det hela tillsammans och ansökte om färdtjänst mest för att jag ska kunna ta mig fram och tillbaka till praktiken. Allting kändes bra just då.
Men när allting var bestämt så fick jag en känsla i kroppen, jag ville bara skrika ut "nej, jag vill inte".
Jag ångrade allting men efter all hjälp jag fått så vågade jag inte ta modet till mig och säga som det var.
Jag vågade inte säga hur jag verkligen kände, eller vad jag egentligen ville.
Och nu sitter jag här och vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig inte redo än, jag vill ha lite mer tid på mig.
Självklart vill jag komma ut mer och hitta på saker, men inte på det här sättet.
Tankarna snurrar runt och jag mår inte bra av det här.
Jag funderar på att prova på det iallafall. Funkar det så funkar det och gör det de inte så får man tänka om helt enkelt.
Jag önskar bara att folk kunde lyssna på det jag säger och försöka förstå vad jag faktiskt går igenom.

På Tisdag ska jag försöka öppna upp mig och berätta hur jag känner kring allting.

Jag hoppas att jag klarar av det. Allting skrämmer mig.