❅ Den finns faktiskt där oavsett ❅
Jag var inne i stan igår och besökte ungdomsmottagningen för att få en tid till att ta ut min p-stav och för att sedan sätta in en ny.
Det blev en massa prat och det skulle ordna sig. Dock så kom sjukdomen på tal och då ändrade dem sig helt plötsligt. Då dem inte riktigt vet hur min sjukdom fungerar så vet dem inte om p-staven skulle påverka kroppen på något sätt. Därför så måste jag ha min läkares godkännande innan, vilket jag faktiskt kan förstå. Jag kunde bara inte låta bli att bli lite arg/ledsen inombord pga att sjukdomen kom ivägen ännu en gång. Blev arg på den i sig. Jag har även som ni vet svårt för att komma i kontakt med min läkare men jag ska ge det ett försök imorgon när jag ändå är i närheten. Det är lättare om jag har kontakt med honom i verkligheten än att jag ringer till mottagningen och hoppas på att dem meddelar det vidare för att sedan kanske inte ens höra någonting ifrån honom då han glömt. Kan iofs boka in en telefontid med honom, men den vet man aldrig när man får en. Smartast att försöka imorgon.
Nu när jag äntligen tagit tag i det här så vill jag ha det gjort så fort som möjligt.
Sjukdomen gör mig arg gång på gång på gång.
Det kommer att ta tid, men jag måste lära mig att bli ett med sjukdomen istället för att vara fienden.
Jag tror att det kommer att hjälpa mig mycket och det kommer antagligen inte ta lika hårt varje gång den står lite ivägen för någonting. Det är som sagt som det är och jag kan inte ändra på det. Jag får istället göra det bästa utav det hela.
Jag vet även att det är lättare sagt än gjort.
Mitt tänkande kan vara smart men jag har ändå svårt för att fullfölja allting. Huvudsaken är att jag iallafall försöker och vet.
Jag kan hata sjukdomen hur mycket jag vill, men den går inte bort bara för det.
Det betyder inte att jag måste älska den heller för den delan utan bara kompromissa.
Det kommer att ta tid, men jag måste lära mig att bli ett med sjukdomen istället för att vara fienden.
Jag tror att det kommer att hjälpa mig mycket och det kommer antagligen inte ta lika hårt varje gång den står lite ivägen för någonting. Det är som sagt som det är och jag kan inte ändra på det. Jag får istället göra det bästa utav det hela.
Jag vet även att det är lättare sagt än gjort.
Mitt tänkande kan vara smart men jag har ändå svårt för att fullfölja allting. Huvudsaken är att jag iallafall försöker och vet.
Jag kan hata sjukdomen hur mycket jag vill, men den går inte bort bara för det.
Det betyder inte att jag måste älska den heller för den delan utan bara kompromissa.
Trackback
