Anledningen till att jag inte skrev något inlägg igår var för att jag kände att hela dagen gick åt fel riktning, om man kan säga så.
Dagen började hur bra som helst men slutade inte alls som jag hade förväntat mig. Jag blev så missnöjd.

Till att börja med så åkte jag till träningen där vid 11 tiden på förmiddagen. Träningspasset bestod utav ungefär samma pass som jag alltid har kört nu det senaste. Uppvärmning med cykel och roddmaskin och sedan lite armar. Stepp och två övningar med hantlar stod självklart också på schemat innan hon sedan ville göra någonting helt annat som faktiskt skrämde mig. Hon tog fram en tunn matta och lade på golvet framför mina fötter och ville sedan att jag skulle sätta mig ner. Jag själv vet om att jag har svårt för att ta mig upp ifrån golvet själv och därför så vill jag inte ner där. Efter en massa tvivel så gjorde jag som hon sa och det var för att jag vill komma över den där rädslan som jag har inombords. Jag måste lära mig att det är ok att folk hjälper mig när det behövs.
Jag kommer ner helt själv, så det är inget större problem. Väl nere så ville hon att jag gjorde någon typ utav armhävningar och efter det så var det dags att ta sig upp igen. Jag ställde mig i position och hon hjälpte till lite genom att hålla i ena armen och dra smått uppåt. Jag märkte då själv att jag har blivit starkade och lite utav stelheten i benen har försvunnit. Jag fick känslan av att jag kanske inte är jätte långt ifrån att faktiskt kunna klara det själv. Jag kan rakt och ärligt säga att jag är stolt. Jag är stolt över mina framsteg och jag är framför allt stolt över mig själv som faktiskt kämpar på och tar mig framåt hur jobbigt den än är. Jag ger inte upp.

 

Efter det så gick vi iväg till en brits och hon visade mig två typer utav stretchövningar för benen som jag även kan göra hemma.
Tanken är att dem ska hjälpa mig att bli mer rörlig i benen och så.
Träningspasset var sedan över men jag fick lov att stanna kvar och köra roddmaskinen i 5 minuter till om jag ville.
Självklart så gjorde jag det. Dock så körde jag den i 10 minuter och inte 5, men det förvånar väl ingen. (:

Om ni läser mina inlägg här på bloggen eller känner och träffar mig i verkligheten så vet ni hur överlycklig jag var över den här tiden. Jag tänkte att nu äntligen så händer det någonting, nu så kommer jag äntligen att få hjälp.

Ni kommer säkert också ihåg att jag skrev ett inlägg här om dagen om att oturen kan falla in.
Guess what, det gjorde den faktiskt på sätt och vis och jag är inte ett dugg förvånad.

Det började med att jag satt i väntrummet redan 25 minuter tidigare. Klockan blev sedan 15.00 då jag hade en tid inbokad och lite nervös som jag var så höll jag utkik och väntade på min tur. Personer plockades in en efter en och där satt jag och blev mer och mer irriterad. Några minuter försening får man ändå räkna med och det är helt ok. Dock så blev klockan 15.25 och jag började vela ännu mer och blev lite rädd att jag kanske hamnat på fel ställe. Jag reste mig upp och började leta efter någon som jobbade där som jag då kunde prata med och fråga om jag kommit rätt och vad som händer osv. Självklart så hittade jag ingen men det tog bara 5 minuter innan det stod en äldre man lite längre bort som tittade och ropade upp mitt namn. Jag gick fram till honom ganska så irriterad och sa "det var på tiden" och då fick jag svaret "det var det va". Jag fortsatte då vidare och frågade om jag inte var inbokad 15.00, men det sa han att jag var. Sedan skulle han förklara för mig med en tjurig ton att ibland så är man sen och det är även jag ibland (hur han nu vet det). Lite sen ja, men en hel halvtimme?. Jag sa även att då kunde någon ha meddelat mig det. Jag märke direkt att det blev stelt mellan oss och vi fortsatte sedan vidare in på hans rum där han fortsatte att samtala om samma sak. Han frågade sedan lite tyket vad jag behöde hjälp med, vad jag behövde mer eller mindre utav. Först tänkte jag att det var ett konstigt sätt att säga/fråga det på men släppte det och tänkte bryta den stela stämningen genom att skämta till det lite smått genom att fråga "OJ, har du hela dagen på dig eller? fniss". Det enda han gjorde då var att stirra surt och sedan slänga ur sig att jag har en väldigt taskig attityd. Chockad som jag blev så sa jag bara någonting i stil med "eh, jaaaha". Åter igen surare än innan så frågade han vad jag ville ha hjälp med och då visade jag mina armar till att börja med och förklarade lite om "knutorna" som jag fått där. Han kände lite och då kunde jag inte riktigt släppa det han sa och därför sa jag irriterat "vad menar du med taskig attityd egentligen? Jag skämtade till det och då tycker du att jag har en taskig attityd? det har jag ju inte.". Det där reagerade han inte ens på utan kände bara vidare och sa sedan att han inte kan hjälpa mig.
Jag kände hur ilskan växte inom mig och hur jobbigt det än var så försökte jag hålla den inom mig.
Jag berättade om att jag har väntat på den här tiden i över ett år och då sa han att dem bara fick in det nyligen. Han ville då också få fram att jag ljög när jag sa att jag väntat så länge. Jag fick då förklara hur mycket krångel det varit med min läkare och då trodde han mig. Han bestämde sig då efter att jag frågat vad jag ska göra nu, för att skicka vidare remissen till någon som faktiskt kan hjälpa mig. Någon som är duktigare.

Jag tackade för den hjälpen iallafall och gick sedan där ifrån riktigt arg och ledsen.
Så arg och ledsen att jag grät så att jag inte kunde andas påväg ut mot bilen.
Jag tycker att jag blev taskigt bemött och dessutom så känner jag mig sviken utav min läkare.
Han lovade mig att skicka mig till en specialist som skulle hjälpa mig med allt. Han lovade mig att lägga ner tid för att hitta den perfekta för mig och som kunde hjälpa mig på bästa sätt. Det bästa han kunde göra var att skicka mig till en ortoped på samma ställe som inte gör såna här ingrepp. BRA JOBBAT. JÄTTE BRA JOBBAT, TACK.

Ärligt talat så är jag fortfarande riktigt upprörd över det här och jag skriver just nu i ilska. Jag tänker därför att det är bäst att avrunda.
Jag vill inte skriva saker som jag sedan kommer att ångra när jag läser igenom det någon annan dag.
Kan iallafall lägga till att det förstörde hela min dag igår och inte nog med det så hände andra saker efter det besöket som drog ner mig ännu mer. Jag vill inte gå in på det här, så därför drar jag ett streck här nu och avslutar.

Tråkigt men sant. Oavsett så tar jag mig vidare tillslut, jag ger mig inte.
Här nedan så får ni lite bilder som jag tog lite snabbt igår efter att jag hade tränat och var påväg utåt i all hast.