Äntligen hörrni så är jag igång med träningen på riktigt igen och det känns så otroligt jävla bra. Även om det inte blev så jätte mycket träning just idag så kom jag igång lite iallafall och det gick jätte bra måste jag säga med tanke på att jag inte varit där nu på ett par veckor i och med bältrosen som ni vet. Jag kände inte av bältrosen alls, dock så tränade jag inte den delen utav kroppen så vi får allt se nästa vecka. Jag tror att det kommer att gå bra även då. Jag är som sagt mycket bättre och det är en lättnad.

 

Det jag gjorde hos sjukgymnasten idag var att prata med henne till en början. Vi checkade av läget och jag förklarade mer noggrant varför jag inte har varit där. Jag har inte nämnt någonting om bältrosen på telefon då jag faktiskt ville ta och berätta allt när vi väl sågs och det förstod hon. Hon hade ingen aning om att det var så allvarligt och hade undrat vad det var med mig egentligen. Hon började nästan direkt med att fråga om jag varit sjuk på riktigt, så att det inte varit någonting annat. Jag antar att hon undrar mycket pga att hon vet mycket hur jag mår osv, så det hade lika väl kunnat bero på någonting annat. Trots att hon inte är utbildad psykolog så är hon lätt att prata med och verkar gärna vilja lyssna. Jag öppnar gärna upp mig om många saker när det gäller henne och det är för att jag känner att jag kan och jag känner ett förtroende, en tillit. Hon visar även att hon bryr sig genom att fråga mig varje gång hur jag mår och hur det har gått för mig med allt osv. Det känns tryggt. Sorgligt nog så kanske jag inte kommer att ha henne länge till.
Det är för att även hon har lite planer framöver, men det biten tar vi när det väl händer.

Direkt när vi fått våran pratstund på nästan en halvtimma så gick jag bort för att träna det jag hann med på den tid som var kvar.
Min sjukgymnast ville även att jag skulle ta det lite lugnare i och med att jag inte tränat på ett tag och i och med bältrosen.
Därför så blev det bara att jag tog 10 minuter på cykeln och 10 minuter på roddmaskinen.
Jag var ganska så pigg i kroppen trots allt, så enligt mig så var det inte så kämpigt och jag hade kunnat göra mer.

I ärlighetens namn så har jag fått smaka lite på träningsvärk i benen ikväll, men det hade jag nästan väntat mig.
Det är inte skönt men på så sätt så känner jag ändå att jag kämpat på riktigt bra.

Efter träningen så stod lite annat på schemat. Jag är precis hemkommen nu och klockan är ändå 20.00. Jag känner att jag bara ska ta det lugnt nu ikväll och försöka komma i säng i tid då jag ska upp klockan 07.00 och tvätta. Det är ingenting som jag ser fram emot men det måste tyvärr göras ibland. Jobbigt och tråkigt men känns alltid skönt när det väl är gjort.

 

Förlåt för dålig uppdatering den senaste tiden, jag ska försöka att ta mig tillbaka igen till där jag var förut.
Bältrosen blir bättre och bättre och jag tänker faktiskt ta mig till träningen nu på Onsdag, får se hur det går.

För övrigt så känns det nästan som att jag håller på att hamna i en depression, men jag vet inte.
Jag mår helt enkelt inte bra just nu och det är pga all skit som händer runtomkring. Jag får ingen lugn och ro.
Min hjärna tar ingen semester och jag känner mig väldigt ofta gråtfärdig. Jag är helt slut och har knappt någon ork.
Jag försöker att göra allting till det bättre men då helt plötsligt ifrån ingenstans så kommer någonting ännu mer med en tyngd som tynger ner mig. Jag brukar lyckas ganska så bra, men den här gången så funkar ingenting. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är van vid att jag brukar få saker och ting att funka någorlunda bra men just nu så är det i stort sätt hopplöst.
Jag behöver komma igång med träningen igen och jag tror att jag behöver ha någon som jag kan prata ut med.
Det här funkar inte. Hur ska jag kunna bli bättre om jag själv inte mår bra?

Jag är glad att jag har den här bloggen, den är lite som min personliga dagbok som jag delar med mig lite utav.
Den håller mig trogen, finns alltid där och håller mig väldigt nära.

Kära bloggläsare.
Allting ska bli bättre, det bara är så. Jag ger inte upp och det borde ingen annan göra heller.
Kärlek till er där ute så hörs vi snart av igen.
Kram

 

 

Jag vet att det står ganska så stilla på bloggen just nu men det är pga att det inte finns så mycket att skriva om.
Bältrosen har blivit mycket bättre utseendemässigt plus att mycket utav smärtan är borta. Jag vet inte om det är pga att bältrosen är bättre eller om det är tack vare tabletterna som jag äter. Kanske är det både och? vem vet.
Huvudsaken är iallafall att jag är bättre. Har nu haft det här i lite mer än 3 veckor, helt galet.
Jag har fortfarande smärtor, mer eller mindre. Jag har även fått väldigt mycket klåda nu det senaste vilket är otroligt jobbigt. Det kliar och även om jag kliar tillbaka så slutar det inte. Det värsta är när det håller på så på nätterna, det är inte mycket sömn jag får.

Jag blir även helt slut av dem här tabletterna jag äter vilket också är jobbigt. Förhoppningsvis så slipper jag allt snart.

Jag borde kanske ta kontakt med läkaren och få någon salva mot klådan iallafall, vi får se. (=Jag ska försöka hitta ork).

 

Trots smärta, klåda och orklöshet så försöker jag hålla igång så mycket jag kan på dagarna.
Jag försöker att komma ut med vänner och med grabben min när han är här och hitta på saker.
Det har tyvärr inte blivit av att jag tränat någonting under dessa veckorna och det gör mig väldigt frustrerad.
Att träna var ett utav det viktigaste för mig och därför känns det tugnt men jag är snart igång igen.
Jag skulle egentligen försöka träna på Onsdag men jag fick ett samtal innan om att min sjukgymnast är sjuk. Kanske är det ändå bäst för min del att vänta lite till? Jag har ingen aning. Jag är bara otålig men måste lära mig att lyssna på min egna kropp.

En dag i taget och med vetskapen i hand om att jag kommer att bli bättre får kroppen lugn och kan läka snabbare.
Kroppen sätts på prov på olika sätt och det är då vi kan bevisa för den hur starka vi faktiskt är. Allting gör oss starkare.