Herre jisses vad veckorna går snabbt. Idag så körde jag sjuttonde träningspasset.
Jag hoppas att ni inte tycker att det börjar bli tråkigt med alla dessa träningsinlägg, eheh.

Värmde som vanligt upp med 10 minuter på cykeln och sedan 10 minuter på roddmaskinen. Jag gjorde sedan lite bäckenlyft och situps på britsen samt att jag gjorde en övning för benen som ska hjälpa till att töja lite. Samma övning som ni såg på bilderna sist.
Jag var även nere på golvet två gånger för att sedan resa mig upp igen, med hjälp utav min sjukgymnast såklart.

Sedan blev det lite arm och rygg träning med den maskinen som jag brukar använda. Mellan varven där så fick det bli lite knäböj och hällyft. Hällyft gör jag genom att jag står på kanten av steppen och går upp på tå och ner så att hälen kommer nedanför tårna.
Jag gör både enkla och dubbla. Enkla menas att man gör med en fot åt gången och dubbla så gör man med båda samtidigt.

Knäböjen känner jag också går lite bättre, känner att jag kommer längre ner även om det är väldigt skrämmande.
Dessa sakerna ska jag försöka att göra lite mer utav själv här hemma.

När jag var klar med träningen så gick jag bort till kuratorn då jag hade en tid inbokad hos henne.
Det gick helt ok. Vi kom väl inte så där jätte långt, men det var en början. Jag bestämde mig för att boka in en ny tid iallafall för att se vart det kan ta mig. Funkar det så är det ju bra och funkar det inte så gör det inte det. Då får jag helt enkelt komma på en annan lösning. Jag tror att det kommer att bli bra, bara man ger det lite tid. Jag hoppas det iallafall.

Nu har dem sommarstängt i 4 veckor så jag får hålla i träningen helt själv här hemma tills dess.
Jag har en ny tid inbokad för träning den 5/8 och jag längtar klart redan dit.

Jag ska försöka att uppdatera så mycket jag kan och hinner nu i sommar. Min fina kommer att vara här i stort sätt hela tiden.
Men jag lovar att göra så gott jag kan. Jag hoppas att ni håller er kvar hur det än blir. (:

 

 

Att tänka positivt innebär inte att man inte får vara ledsen, arg, besviken eller att det inte får kännas motigt.
Att tänka positivt innebär att ha modet att våga lita på att det kommer att bli bra, även om man är ledsen,

arg, besviken, eller att det känns motigt.

Jag brukar alltid säga att bland det negativa så finns det positiva och det har ni säkert läst här på bloggen tidigare.
Att bära det positiva med oss är viktigt i alla lägen, det är någonting som vi behöver för att klara oss.
Vi kommer alltid att stöta på negativa saker, men det positiva överväger det negativa.
Kom ihåg det. (:

 

Jag har många gånger varit påväg att ge upp, men jag har lärt mig att ändra inställning.
Många gånger har jag helt ärligt talat velat försvinna för att jag känt att jag inte orkar kämpa, för att det blivit för mycket.
Men livet erbjuder inte bara medgångar utan vi alla stöter även på dessa tråkiga motgångar.
Dock så är det motgångarna som gör oss så otroligt starka, det är då vi lär oss som mest.
Därför så känner jag att vi måste ta fram våran styrka och våran envishet när det kommer. Vi måste ta oss igenom det med den kraft vi har för att bevisa för oss själva vilken styrka våra kroppar egentligen består utav. Har vi viljan, så kan vi klara det.

Jag är också medveten om att vissa saker kanske helt enkelt inte går, men vi måste försöka ge det minst ett försök och en chans.
Med rätt inställning så kan vi ta oss långt och kanske till och med vinna striden.
Det kan vara jobbigt och det kan vara ett rent helvete. Men går det igenom så är man stolt och man känner att det var värt det.

 

 

Igår så körde jag gympass nummer sexton som ni säkert redan har förstått.
Körde uppvärmning på cykel i tio minuter och sedan roddmaskin i tio minuter, som jag brukar dela upp det i.
Det blev sedan situps, bäckenlyft och lite bensträckning/benstretch innan jag körde mer armar och övre rygg.

Jag fick sedan lite mer hjälp med att göra några knäböj som jag både gillar och inte gillar. Är fortfarande rädd och osäker. Det gäller att övervinna den rädslan och bevisa mer och mer för mig själv hur mycket bättre jag faktiskt har blivit.
När det var färdigt så gick jag med sjukgymnasten in på hennes rum där hon ville försöka sträcka ut min rygg mer genom att jag satt framåtböjd på en stol och hon stod bakom och tryckte min rygg framåt. Kändes faktiskt riktigt skönt även om jag mest kände hur det sträckte i benen. Det kanske är ett tecken på att det verkligen behövs, vad vet jag. haha.

Vi körde sedan lite mer bensträckning som ni kan se här nere på bilden. När jag lägger upp ett ben så kan jag inte riktigt sitta rakt upp med ryggen utan lutar mig lite bakåt och det behöver jag jobba med. Det rättas förhoppningsvis till snart när jag håller på att stretcha.
Som ni också kan se på ena bilden nere till vänster så jobbar jag också med fötterna genom att försöka få upp dem. Om ni tänker er att ni står rakt upp och böjer fötterna så att tårna pekar mer uppåt mot taket så kan jag inte riktigt göra det. Jag behöver töja bandet.
Sist men inte minst som man säger så fick jag gå ner på golvet och sätta mig för att sedan resa mig upp igen.
Den här gången så gjorde vi det tre hela gånger istället för en och det kändes faktiskt bra. Jag släpper mer och mer på den rädslan tror jag vilket är bra. Och med mer träning så ska jag tillslut klara det helt själv. Det är ett löfte som jag har, speciellt till mig själv.

 

 

 

 

Jag vet inte om det här börjar bli tråkigt för er läsare att läsa, men vi kör ändå.

Började med uppvärmning på cykeln i 10 minuter och sedan roddmaskinen i 10 minuter. Jag körde sedan lite situps, bäckenlyft och en ryggövning på britsen. Gjorde även en övning med hantlarna där efter innan vi gav oss bort för att hitta på annat.

Min sjukgymnast tog fram två mattor och la ut över golvet och då förstod jag direkt att hon ville ha ner mig på golvet igen. Jag tog min rädsla och lade den åt sidan och satte mig på golvet utan problem. Hon ville då att vi skulle ligga framför varandra och kasta en boll till varandra. Det är en lite roligare variant utav träning och det är ju klart vad man gör det till.

Jag fick sedan göra en annan övning med bollen genom att ta den från sida till sida i liggade position samtidigt som jag håller överkroppen uppe så gott jag kan. Lite småjobbig men kändes ändå väldigt bra måste jag säga.

Sedan så var det dags att resa sig upp ifrån golvet och då fick jag klart lite hjälp igen, som sist.
Väl uppe på benen igen så gick vi lite längre bort för att göra lite knäböj. Jag tror att man kan kalla det så.
Den tycker jag är ganska så jobbig pga att jag känner hur kroppen skakar och jag känner mig väldigt osäker.
Jag blir rädd att benen på något sätt ska vika sig helt plötsligt, och det är för att det hänt förr för ganska längesen.
Dock så går det bättre och bättre och jag har blivit så mycket starkare än vad jag var då.

Träningspasset fick sedan vara slut för den här gången, tråkigt nog. Får se fram emot nästa.
När jag åkte där ifrån så följde jag med min mamma hem och åt lite god mat och umgicks innan min pappa hämtade mig där för att följa med mig och handla hem lite mat inför kommande veckan. Tråkigt att handla, men vi gör det alltid till någonting roligt.

 

Ikväll så kommer min fina hit och stannar tills på Söndag.
Imorgon så är det midsommar och då ska vi följa med min familj ut en runda på stan innan vi drar hem till min pappas släkt.
Där blir det väl att äta god mat, prata om allt möjligt, skratta och helt enkelt bara umgås och ha det trevligt.
Jag ser väldigt mycket fram emot det och längtar lite faktiskt. (:

 

 

Jag har spenderat den mesta utav tiden utomhus i helgen. Får passa på när det är fint väder.
Det har blivit några promenader hit och dit runt om här där jag bor. Har gått mest i skogen och nere vid vattnet då jag tycker att de är det bästa och mysigaste. Det är där jag som mest kan slappna av, som jag har nämnt tidigare.

Min fina kom ner i Fredags, så det blev många mysiga promenader tillsammans och jag fick även en "härlig" bränna.

Jag har även tänkt på en annan sak när det gäller bloggen.
Jag har inte riktigt gått ut med den helt och hållet än och känner att jag vill börja göra det mer och mer.

Tänkte därför se om ni läsare vill hjälpa mig genom att länka den och kanske till och med dela den någonstans?
Det är självklart inte ett måste, men om det finns någon som vill så får du/ni gärna göra det. (:

 

 

Anledningen till att jag inte skrev något inlägg igår var för att jag kände att hela dagen gick åt fel riktning, om man kan säga så.
Dagen började hur bra som helst men slutade inte alls som jag hade förväntat mig. Jag blev så missnöjd.

Till att börja med så åkte jag till träningen där vid 11 tiden på förmiddagen. Träningspasset bestod utav ungefär samma pass som jag alltid har kört nu det senaste. Uppvärmning med cykel och roddmaskin och sedan lite armar. Stepp och två övningar med hantlar stod självklart också på schemat innan hon sedan ville göra någonting helt annat som faktiskt skrämde mig. Hon tog fram en tunn matta och lade på golvet framför mina fötter och ville sedan att jag skulle sätta mig ner. Jag själv vet om att jag har svårt för att ta mig upp ifrån golvet själv och därför så vill jag inte ner där. Efter en massa tvivel så gjorde jag som hon sa och det var för att jag vill komma över den där rädslan som jag har inombords. Jag måste lära mig att det är ok att folk hjälper mig när det behövs.
Jag kommer ner helt själv, så det är inget större problem. Väl nere så ville hon att jag gjorde någon typ utav armhävningar och efter det så var det dags att ta sig upp igen. Jag ställde mig i position och hon hjälpte till lite genom att hålla i ena armen och dra smått uppåt. Jag märkte då själv att jag har blivit starkade och lite utav stelheten i benen har försvunnit. Jag fick känslan av att jag kanske inte är jätte långt ifrån att faktiskt kunna klara det själv. Jag kan rakt och ärligt säga att jag är stolt. Jag är stolt över mina framsteg och jag är framför allt stolt över mig själv som faktiskt kämpar på och tar mig framåt hur jobbigt den än är. Jag ger inte upp.

 

Efter det så gick vi iväg till en brits och hon visade mig två typer utav stretchövningar för benen som jag även kan göra hemma.
Tanken är att dem ska hjälpa mig att bli mer rörlig i benen och så.
Träningspasset var sedan över men jag fick lov att stanna kvar och köra roddmaskinen i 5 minuter till om jag ville.
Självklart så gjorde jag det. Dock så körde jag den i 10 minuter och inte 5, men det förvånar väl ingen. (:

Om ni läser mina inlägg här på bloggen eller känner och träffar mig i verkligheten så vet ni hur överlycklig jag var över den här tiden. Jag tänkte att nu äntligen så händer det någonting, nu så kommer jag äntligen att få hjälp.

Ni kommer säkert också ihåg att jag skrev ett inlägg här om dagen om att oturen kan falla in.
Guess what, det gjorde den faktiskt på sätt och vis och jag är inte ett dugg förvånad.

Det började med att jag satt i väntrummet redan 25 minuter tidigare. Klockan blev sedan 15.00 då jag hade en tid inbokad och lite nervös som jag var så höll jag utkik och väntade på min tur. Personer plockades in en efter en och där satt jag och blev mer och mer irriterad. Några minuter försening får man ändå räkna med och det är helt ok. Dock så blev klockan 15.25 och jag började vela ännu mer och blev lite rädd att jag kanske hamnat på fel ställe. Jag reste mig upp och började leta efter någon som jobbade där som jag då kunde prata med och fråga om jag kommit rätt och vad som händer osv. Självklart så hittade jag ingen men det tog bara 5 minuter innan det stod en äldre man lite längre bort som tittade och ropade upp mitt namn. Jag gick fram till honom ganska så irriterad och sa "det var på tiden" och då fick jag svaret "det var det va". Jag fortsatte då vidare och frågade om jag inte var inbokad 15.00, men det sa han att jag var. Sedan skulle han förklara för mig med en tjurig ton att ibland så är man sen och det är även jag ibland (hur han nu vet det). Lite sen ja, men en hel halvtimme?. Jag sa även att då kunde någon ha meddelat mig det. Jag märke direkt att det blev stelt mellan oss och vi fortsatte sedan vidare in på hans rum där han fortsatte att samtala om samma sak. Han frågade sedan lite tyket vad jag behöde hjälp med, vad jag behövde mer eller mindre utav. Först tänkte jag att det var ett konstigt sätt att säga/fråga det på men släppte det och tänkte bryta den stela stämningen genom att skämta till det lite smått genom att fråga "OJ, har du hela dagen på dig eller? fniss". Det enda han gjorde då var att stirra surt och sedan slänga ur sig att jag har en väldigt taskig attityd. Chockad som jag blev så sa jag bara någonting i stil med "eh, jaaaha". Åter igen surare än innan så frågade han vad jag ville ha hjälp med och då visade jag mina armar till att börja med och förklarade lite om "knutorna" som jag fått där. Han kände lite och då kunde jag inte riktigt släppa det han sa och därför sa jag irriterat "vad menar du med taskig attityd egentligen? Jag skämtade till det och då tycker du att jag har en taskig attityd? det har jag ju inte.". Det där reagerade han inte ens på utan kände bara vidare och sa sedan att han inte kan hjälpa mig.
Jag kände hur ilskan växte inom mig och hur jobbigt det än var så försökte jag hålla den inom mig.
Jag berättade om att jag har väntat på den här tiden i över ett år och då sa han att dem bara fick in det nyligen. Han ville då också få fram att jag ljög när jag sa att jag väntat så länge. Jag fick då förklara hur mycket krångel det varit med min läkare och då trodde han mig. Han bestämde sig då efter att jag frågat vad jag ska göra nu, för att skicka vidare remissen till någon som faktiskt kan hjälpa mig. Någon som är duktigare.

Jag tackade för den hjälpen iallafall och gick sedan där ifrån riktigt arg och ledsen.
Så arg och ledsen att jag grät så att jag inte kunde andas påväg ut mot bilen.
Jag tycker att jag blev taskigt bemött och dessutom så känner jag mig sviken utav min läkare.
Han lovade mig att skicka mig till en specialist som skulle hjälpa mig med allt. Han lovade mig att lägga ner tid för att hitta den perfekta för mig och som kunde hjälpa mig på bästa sätt. Det bästa han kunde göra var att skicka mig till en ortoped på samma ställe som inte gör såna här ingrepp. BRA JOBBAT. JÄTTE BRA JOBBAT, TACK.

Ärligt talat så är jag fortfarande riktigt upprörd över det här och jag skriver just nu i ilska. Jag tänker därför att det är bäst att avrunda.
Jag vill inte skriva saker som jag sedan kommer att ångra när jag läser igenom det någon annan dag.
Kan iallafall lägga till att det förstörde hela min dag igår och inte nog med det så hände andra saker efter det besöket som drog ner mig ännu mer. Jag vill inte gå in på det här, så därför drar jag ett streck här nu och avslutar.

Tråkigt men sant. Oavsett så tar jag mig vidare tillslut, jag ger mig inte.
Här nedan så får ni lite bilder som jag tog lite snabbt igår efter att jag hade tränat och var påväg utåt i all hast.

 

Imorgon så ska jag träna redan vid 11.00 på förmiddagen och sedan vid 15.00 så ska jag äntligen få träffa någon ifrån ortopeden.
Det här har jag som ni vet väntat väldigt länge på och jag trodde att det skulle ligga och dra några månader till. Som tur är så blir det inte så. I Fredags så landade det ett brev i brevlådan och där i fanns en tid redan den 10 Juni vilket faktiskt är imorgon. Just nu så känns det riktigt bra och jag hoppas innerligt att dem kan hjälpa mig. Det värsta som kan hända enligt mig just nu är att dem säger att dem inte kan eller vill göra någonting åt det. Dock så hade det inte förvånat mig med tanke på den där oturen som verkar förfölja mig.

 

Jag vet inte alls vad som kommer att hända imorgon. Antagligen så ska jag dit och prata och den här personen som jag ska träffa kommer antagligen att ta sig en titt och känn på "knutorna" som finns lite här och var. Jag får även se vad han har att säga om stramningarna i armarna. Förhoppningsvis så får jag hjälp och förhoppningsvis så får jag det så snart som möjligt.

Jag är iallafall glad nu när jag kan ta ytterligare ett steg framåt.

Så hörrni kära läsare, bekanta och vänner. Önska mig lycka till! (:

 

 

Jag skrev ett långt inlägg här på bloggen igår men på något sätt så försvann all text helt plötsligt så jag kunde inte lägga upp det.
Irriterande nog så orkade jag inte skriva om allting igen så jag gör ett försök till idag tänkte jag. 

 

 

I Måndags så var jag och tränade igen vilket kändes helt fantastiskt, det är en sån skön känsla.
Min sjukgymnast hade bara bokat in mig på en kort tid då hon hade annat inplanerat som krockade lite. Dock så kom förslaget upp att jag kunde stanna kvar ändå och träna själv. Att bara träna en kort liten stund faller inte in i tanken, så jag stannade faktiskt kvar och skötte allting helt själv. Det innebar att jag fick bestämma själv vad jag skulle göra och fick lägga upp mitt egna träningspass.

Sjukgymnasten var med och satte igång det hela innan jag fick göra vad jag ville.

Klart så började jag med att värma upp på träningscykeln i några minuter tills jag var varm och go. När jag var klar med det så gick vi och körde några armövningar och även stepp som jag till och med körde dubbelt så mycket än vad jag brukar. Jag är så glad över att jag klarade det, framsteg. Jag fick även hålla i hantlar och göra två övningar med dem vilket också kändes bra.

När allt det var färdigt så var det dags för mig att köra på själv och då gick jag direkt till roddmaskinen och körde på där i ca 11 minuter. Direkt efter så tränade jag fötter och vader lite genom att ställa mig på tå ca 30 gånger ungefär 2 gånger. Sedan satte jag mig på cykeln igen i ca 5 minuter innan jag tog några övningar på britsen. Jag avslutade det hela med ännu lite "tå-övningar".

Det kändes som att jag tränade benen mer än vanligt och det gillas starkt. Jag känner ju att det är dem jag vill lägga mest fokus på.
Någon träningsvärk blev det inte iallafall, men det brukar jag inte få heller och det är väl ändå skönt? (:


Efter träningspasset så drog jag och två utav mina systrar och lilla Novalie hem till min mamma för att äta lite våfflor och umgås.

Det blev väl en trevlig eftermiddag även om jag själv personligen tycker att den hade kunnat sluta MYCKET bättre än vad den gjorde.

Lite besviken är jag men jag vet hur min familj fungerar så det kom egentligen inte som en chock.
Jag skulle vilja öppna mig här på bloggen om saker som händer, tex vad som hände i Måndags. Dock så går jag inte in på det med tanke på att jag inte vet hur min familj skulle ta det. Egentligen så är det upp till mig att skriva om vad jag vill, men jag vill ändå samtidigt visa lite respekt. Vi får väl se, en vacker dag kanske jag inte kan hålla mig och det får dem helt enkelt leva med.